Polar Music Prize

Nu kan du själv vara med och tipsa juryn om bra musiker som förtjänar Polarpriset. Själv tipsade jag förstås om Michael Jackson ett par år innan han dog, men så blev det tyvärr inte.

När jag åkte båt med Zadie Smith

För flera år sedan åkte jag och en liten grupp andra bokmänniskor och journalister på en alldeles sagolik tur ut i Stockholms skärgård med Zadie Smith, världens vackraste människa - dock ännu mer känd som en fantastiskt bra författare. Läs White teeth och On beauty!

Hon var ouppnåeligt vacker, i turban och svanhals. Avmätt. Den enda som fick henne lite engagerad var Anders Paulrud (vars romaner jag varmt rekommenderar) som på perfekt engelska ställde vansinnigt smarta frågor. Då kvicknade hon till! Vädret var som på beställning, skärgården har aldrig varit vackrare.

Efter båtturen åkte vi till den brittiske ambassadörens residens på afternoon tea (mitt livs första) och där åt jag cucumber sandwiches i sällskap av Cecilia Hagen, som stegade fram till mig och undrade vem jag var. Hon var lika trevlig som jag hade hoppats.

Tycker mig förresten se ett mönster och det är att de som läst Zadie Smith i svensk översättning inte tycker lika mycket om som vi som läst henne på engelska (ändå vill jag minnas att den svenska översättningen Vita tänder fick pris just för bra översättning).
I mina ögon är hon en av de största brittisk samtida litteratur. Jag minns att många inte läste ut On beauty. Var den trög i början? Ge inte upp ifall det känns så, för den är alldeles fantastisk!

Alldeles snart släpps Smiths nya roman NW och den utspelas i samma område som White teeth. Jag är så förberedd på läsning, kan knappt vänta!

Bloggutmaning: 8 fakta om mig

Började blogga för inte så länge sedan så det här är den första bloggutmaningen jag fått (fast på twitter fick jag för ett tag sen en väldigt smickrande utmärkelse som jag gissningsvis borde ha fört vidare men ännu inte gjort). Dagens utmaning går ut på att skriva åtta fakta om sig själv och därefter utmana fyra andra bloggare att göra detsamma. Här kommer mina åtta.

1. Jag hoppas på att en kattuggla ska flytta in i min stora fågelholk i vinter. Allt är förberett från min sida.

2. Gillar snygga bilar, helst såna man såg i Rockford, Kojak, Barretta. Skulle aldrig köpa en ful bil. Det hänger på linjerna och fälgarna. Och så är metallicfärg alltid att föredra.

3. Har ägt oproportionerligt många trädgårdsmöbler för att ha haft hus i bara åtta år.

4. Är ointresserad av mat, på alla plan. Äter ändå för mycket men det bottnar i något annat än intresse för födointag. 

5. Identifierar mig oftast med litteratur- och musikintresserade killar i (den mentala) 20-30 årsåldern.

6. Kan vänta i åratal på att rätt soffa, kavaj, tapet, frisyr, vattentunna osv ska uppenbara sig för mig.

7. Är lika intresserad av musik som av böcker, inte lika kunnig dock.

8. Lyssnar aldrig på en musiktext. Inte av val, utan för att jag inte uppfattar den, inte tänker på den.

Nu till det svåraste, att skicka utmaningen vidare. Det svåra ligger i att inte skicka den till någon som redan deltagit. Om du blir utvald av mig och inte vill delta så är det helt ok, inget ont kommer att hända dig eller din familj. Utmaningen går vidare till Watching the Swedes, Nostalgifabriken, Helen Alfvegren och Marcus Stenberg.

Caitlin Moran versus Liza Marklund, 0-1

Läste 50 sidor i How to be a woman av Caitlin Moran och sedan gav jag bort den. Den riktar sig till kvinnor som riktar sig till familjeliv med män och barn. Jag gillar Moran i princip, men mycket av det hon skriver om är tack och lov överspelat i Sverige. Vi har andra problem.

Det var så länge sedan jag läste i den så minns egentligen inga detaljer, men när jag nu bläddrar i Karriärhandbok för kvinnor av Solveig Norberg och Hanna Lumikero så reagerar jag igen. Här ett kort utdrag om att man ska träna på att ta emot beröm och bara säga tack:

"/.../Efter föredraget och applåderna säger en man som står längst bort i rummet: "Tack för ett jättebra föredrag, det var verkligen inspirerande. Det vore ännu bättre om du ställde dig i strålkastarljuset så man såg vilken skönhet du är!" Jag blev väldigt generad och förklarade genast för publiken att mannen i fråga var min kollega och givetvis skojade. Först efteråt förstod jag att inte ens jag, efter att ha hållit ett anförande i frågan, kunde bemöta feedback med ett enkelt tack. Uppenbarligen är det väldigt svårt. 
Emma 39, projektledare"

Hon reagerar alltså inte över att han ber henne visa vilken skönhet hon är (typisk manlig härskarteknik i ett sådant sammanhang) utan över att hon själv inte bara kan säga tack för ett beröm (vilket jag alltså i princip håller med om att man bör göra). Med det sagt så finns det massor av bra råd att ta till sig i den, så läs den, det är alltså tonen jag reagerar emot. Vi kommer inte från en annan planet än männen.

Avslutar med två lästips: Nice girls don't get the corner office av Lois P Frankel och Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra av Liza Marklund och Lotta Snickare.

Illustrationerna av Monica Hellström är hämtade ur Marklunds och Snickares bok som också innehåller väldigt roliga och välvalda foton. Läs den, ge bort den, sprid den!

Tävling. Vem har Sveriges fulaste häck?

Jag tror jag vinner! Jag tror verkligen att jag vinner, för det kan omöjligt finnas någon fulare än min. Om inte en granne ägt baksidan hade den varit utplånad för länge sedan. Har givetvis inget intresse av att verkligen delta i en häcktävling. Detta är den enda häck jag har och så här ser den tyvärr ut.

 

Stegen som skymtar till höger hänger ihop med att det är en häck under påverkan, jag får kapa av den upptill så att jag kan se ut över min Mälarvik. En dags arbete återstår, sen funkar höjden i två år till. Men vad ska jag göra åt fulhetsfaktorn? Frågan är allvarligt menad, någon som har en idé?

Karolina Ramqvists releasefest + Greta Garbo och lejonet

Ikväll har jag varit till Riche på releasefest för Karolina Ramqvists Alltings början. Tyckte så mycket om den! En lätt klaustrofobisk glasburkskänsla kring huvudpersonen som i och för sig inte är overksam men ändå verkar märkligt passiv. Saker händer ändå. Tyckte du som jag om Flickvännen så tveka inte, läs den här som faktiskt är ännu bättre! Recensionerna har varit överväldigande bra och någon har visst redan utnämnt den till en klassiker. Det förtjänar den! Se den som en generationsroman i Ulf Lundells Jacks efterföljd, men nu med ung kvinna i huvudrollen.

Läste en intressant intervju av Jens Liljestrand med henne i Fokus. Där finns ett foto som genast fick mig att tänka på Greta Garbo och lejonet. Rätt lika, eller hur?

Och så tog jag en mingelbild på Riche, men den blev bara för dålig. Ok jag lägger in den ändå! Kan egentligen bara fotografera böcker som jag först lagt på ett bord. Alla vände inte ryggen åt mig kanske jag bör tillägga och jag stortrivdes som vanligt.

En kyrkstöt, Selma Lagerlöf + ett foto på Kejsarn av Portugallien

Fryksdalen i Värmland, så storslaget och vackert. När jag var hemma i byn i somras hade ett uthus på gården där mamma växte upp fått ett nytt tak, det lyste nytt lång väg. För länge sen bodde drängar och pigor i det uthuset. Låter inte klokt egentligen. Har hört sägas att mamman till Stöten föddes i det uthuset. Jag minns honom själv från förr, fast då var han sen länge pensionerad från kyrkstötsysslan som innebar att han gick omkring med en käpp och stötte till menigheten om de höll på att somna i kyrkbänkarna.

Till gården hör ett mer än 200 år gammalt gårdsarkiv med bouppteckningar, testamenten, arvskiften osv. (Bland annat testamentet där min morfars morfars morfar, Erik Ingemarsson, skrev att enda dottern skulle ärva lika som sina bröder. Det tyckte inte bröderna som bestred testamentet.) Lagman Jan Sandelin (se nedan) förmodas förresten vara förebilden till Majoren på Ekeby i Gösta Berlings saga. Selma Lagerlöf själv växte upp på Mårbacka, 7 km norrut. 

Och på Östra Ämterviks kyrkogård sticker morfars och mormors familjegrav upp närmast bakom Selma Lagerlöfs mer grandiosa monument. Utsikten över Fryken är absolut hänförande, det finns inget annat ord. 

I närheten av Selma Lagerlöfs grav finns numera Jan i Skrolyckas (dvs Kejsarn av Portugallien) grav utmärkt med ett enkelt träkors. Här är det enda foto jag känner till av dem som var förebilder till Selma Lagerlöfs fantastiska roman. 

Blur, Västerbottenost, Robbie Williams och en missuppfattning

Alex James i Blur älskar ost. När han nyligen var i Sverige frågade han tv-reportern vad osten med små hål hette, den som man skär med osthyvel? Jag hade också chansat på Västerbotten, fast signalementet stämmer ju på i stort sett alla svenska hårdostar. Men Västerbotten var det förstås, kronan bland hårdostar. De få gånger jag hittar de stora runda, där man slipper skalken, slår jag till. Det blir dyrt, men är tydligen oundvikligt för jag köper varje gång jag ser den. Här har jag skurit loss stora bitar redan. Fatta hur mycket bättre det här är, ingen skalk alls.

Jag har inte läst A bit of a Blur, bara hört att den är väldigt bra och att den passar även om man inte är specialintresserad av Blur. En jag däremot läst och vill rekommendera till så många som möjligt är Feel. Robby Williams av Chris Heath. Den har utsetts till den tredje bästa musikbiografin genom tiderna (etta kom den supergrabbiga Hellfire av Nick Tosche, men den gillade jag inte speciellt mycket). Feel däremot var så bra att jag ett tag trodde att jag var ett riktigt fan av Robby Williams musik. Det var jag inte. Gillar dock hans utstrålning och artisteri.

När han var med i Take That trodde jag faktiskt att han var lätt utvecklingsstörd. Det var något med den indolenta blicken och så tyckte jag mig ana en tjock tunga. Tänkte att det var så fint att han ändå kunde vara med, att det går framåt, att det självklart inte ska vara ett hinder och det fina är ju att det inte behöver vara ett hinder (Glada Huddik-teatern är ju ett storartat exempel).
Nu tycker jag ofta han har varit mycket elegant, vill gärna se honom, är inte lika noga med att höra honom, men min inställning är klart positiv. James Bond-snygg är han!

Laget som vinner för mycket

Igår var jag ute och körde bil på kvällen och då lyssnade jag på en rätt häpnadsväckande dokumentär om Marie Appelgren som fått sluta spela fotboll i förtid på grund av en ryggskada, men som sadlat om och blivit en mycket uppskattad tränare för ett tjejlag. Men. Hennes lag gjorde "för många mål" enligt Hammarby Damfotbolls ledning. Marie måste bort.

Kan ett lag göra för många mål? Är det inte liksom hela poängen med fotboll, att göra så många mål som möjligt. Undrar ni var logiken finns? Det gör jag också. Lyssna på programmet och hör av er om ni fattar vad som hände.

DN har skrivit en artikel i ämnet. Och det går även bra att följa via en Facebook-sida.

Nina Ramsby och Åke Edwardson, lika som bär

Påmindes om Nina Ramsby när jag lyssnade på Martina Haags sommarprogram idag (där Haag för övrigt gick till en härlig och rätt subtil attack mot flum och new age. Bra gjort! Vill säga att jag inte alls är främmande för att det finns mycket vi inte kan förklara, att det visst kan finnas andra dimensioner osv, men de som ser övernaturligheter i nästan vad som helst har jag inget till övers för.).

Ok, Nina Ramsby då. Jag är väldigt fascinerad av röster och det fungerar åt båda hållen, dvs vissa älskar jag, andra står jag knappt ens ut med. Ramsbys röst älskar jag! I hennes slamriga genombrottsgrupp Salt ligger den inte så nära mikrofonen, men Bluster är så bra så måste ta med den.

Har ni förresten sett att Ramsby och den fina deckarförfattaren Åke Edwardson är lika som bär? Om ni inte läst hans böcker om kommissarie Winter så är det ett tips. Winter är för övrigt också en musikälskare, fast snarare av svår jazz.

Nina igen, här med Embee

Och nedan med hennes grupp Baxter

Visplattorna från senare år är också bra, men det blir lite jämntjockt, orkar inte lyssna igenom en utan att tröttna lite. Ett par visor åt gången däremot, hur bra som helst!

Kvastfeningar, dinosauriejägare och missionärer

Nu har jag släpat undan en bokhylla som stått framför en annan bokhylla i ett par år. Där fanns förstås en massa böcker jag inte sett på länge, bland annat ett gäng populärvetenskapliga favoriter, t ex:

Tidernas fisk. Jakten på kvastfeningen av Samantha Weinberg. Story: Sydafrika 1938, ung museiintendent inser att hon stött på mycket ovanlig fisk. Gör sitt yttersta för att hitta nog stor frysbox att förvara den i men misslyckas, endast skinnet och benen kan bevaras. Hennes misstankar att det är en kvastfening, som ansetts utdöd sedan miljoner år, bekräftas dock av en fiskforskare som tillsammans med sin unga fru viger sitt liv åt en manisk jakt på fler kvastfeningar. Underbart! Jag minns inte längre varför museiintendenten föll ifrån men det känns så hoppingivande att det oftast finns en ny och lika besatt människa redo att ta vid.

Även i Dinosauriejägarna av Deborah Cadbury var det en ung kvinna som fyndade, i det här fallet dinosaurieben år 1821 i södra England. Både spännande och intressant om tidiga fynd och olika slutledningar. Skapade Gud världen? Stor rivalitet uppstod mellan olika forskare, intressant är att den rivaliteten inte alltid var negativ.

Mot Afrikas hjärta av Martin Dugard handlade om Stanley och "Doktor Livingstone, I presume" och var spännande som den värsta äventyrsroman. Det var en sån bok jag pratade om i månader och ändå minns jag inte mer än just den känslan längre. Rekommenderar den alltså varmt!

Hertig Larson. Äventyrare, missionär, upptäckare av Axel Odelberg. Också den en riktig äventyrsberättelse om  torparsonen från Västmanland som drar iväg till bland annat till Mongoliet och missionerar och som agerar fredsmäklare i kriget mot Kina. Mongolerna var ett mycket  intressant folk.

Och så den här fina kaffebordsboken jag ännu inte läst, så som det ofta blir för mig och böcker i det här stora formatet. Men jag tror att den innehåller allt! Tutti! Nu måste jag lägga den på kaffebordet så att jag faktiskt kommer mig för att läsa igenom den. Gillar verkligen omslagsfotot som föreställer Fridtjof Nansen och hans besättning är 1896. Först tyckte jag det var konstigt att de har simmarglasögon på sig, men föreställer mig nu att det är speciella antisnöblindglasögon.

The age of miracles av Karen Thompson Walker

Nu har jag läst ut The leftovers av Tom Perrotta. Det är den tredje boken jag läser av honom och nja ... helt ok fast tveksamt om jag kommer att läsa fler. Men den fick mig att tänka på Karen Thompson Walkers dystopiska debutroman, The age of miracles, som jag fick på bokmässan i Frankfurt förra hösten (i ett uncorrected proof så originalomslaget ser annorlunda ut än på bilden, där jag också visar den svenska översättningen). Den var en av mässans mest hypade böcker och själv kan jag inte sluta tänka på den.

"We didn't notice right away. We couldn't feel it." Så olycksbådande inleds den så man förstår direkt att något underligt har hänt. De första som märker att något inte står rätt till är uteliggare och sopåkare, de som är utomhus även på natten. Myndigheterna meddelar att jorden har börjat snurra långsammare, att dagarna blir längre. Människor reagerar olika, en del följer den vanliga tiden, andra anpassar sig efter den nya. Vissa flyttar ut ur städerna och bildar överlevnadsgrupper. Perspektivet är 11-åriga Julias vilket gör att tonen är både naiv och samtidigt upptagen av så mycket annat som är viktigt i livet.

Det är en stark och välskriven bok som fått mig att fundera mycket över på vilket vis de första tecknen på jordens undergång kommer att visa sig.
I tidskriften Filter nr 27 finns ett reportage om en grupp människor som flyttat ut på landet för att lära sig bli självhushållande. På omslaget står "Redo för undergången. Vet de här människorna något som inte du vet?" Ett tecken i tiden? Och det har kommit många amerikanska böcker i ämnet överlevnad det senaste året så jag skulle vilja kalla det för en trend.

Det är en bra och lättillgänglig bok om ett angeläget ämne. Kan läsas från tonåren och uppåt och kanske få fler att fundera över hur vi förvaltar jorden.

John Banville (Benjamin Black) skriver Philip Marlowe-bok

Det här kan bli intressant! John Banville ska under sin pseudonym Benjamin Black skriva en bok ("take on his mantle", som The Booksellers skriver) om Raymond Chandlers hjälte Philip Marlowe, detektiv i Los Angeles. Den ska liksom Chandlers böcker utspela sig på fyrtiotalet och kommer ut i handeln nästa år.

Sebastian Faulks skrev en James Bond-bok, Devil may care, Robert Ludlums karaktär Bourne lever vidare tack vare Eric van Lustbader och många fler exempel på det här fenomenet finns ju, även från filmens värld. Känns helt ok vilket jag däremot inte tycker det gör när man skriver en bok som baserar sig på en film som bygger på en bok. Eller det står väl var och en fritt att göra det, men blir en konstig lightvariant. Minns inte just nu vad de böckerna kallas men såg rätt många (för många) på förra Frankfurtmässan. Egentligen påminner de kanske mest om Reader's Digest och passar möjligen de som har bråttom?

Peter LeMarc

Jag älskar doften av nylagat kaffe. Smaken når aldrig riktigt upp till mina förväntningar. En av mina idoler är Peter LeMarc. Han når aldrig riktigt upp till mina förväntningar. Tror det beror på hans varma och vackra röst (brum, brumm) - jag älskar den rösten! Och tycker att han skrivit massor av bra låtar men det är som att jag väntar jag mig något ännu bättre av honom, något sådär vansinnigt snyggt, just på grund av rösten och alla bra låtar han hittills presterat.

Jag blev ett fan när Håll om mej! blev "vår låt" i det förhållande jag då levde. Sen blev den "vår låt" i mitt nästa förhållande också, konstigt nog för det var inte jag som valde någon av gångerna. Här kommer ett par klipp från förr (kolla förresten in Annika Jankell och Staffan Dopping i början av det första klippet, från Listan).

Även om jag inledde lite uppfordrande är det här inlägget menat som en hyllning till rösten jag aldrig tröttnar på. Är du nybörjare och vill lyssna vidare rekommenderar jag LeMarc Klassiker, ett riktigt bra urval. Och för ett par år sedan kom det en stor fin bok, 100 sånger och sanningen bakom dem, plus att det i senaste Filter, nr 27, finns en väldigt bra intervju med honom. Läs den! Undrar vad hans mamma tyckte om den förresten?

Äventyrsmagasinet, Detektivmagasinet och Alibimagasinet

Eftersom det är bortåt fyrtio år sen jag senast läste dessa kan jag inte berätta något om innehållet, men då älskade jag dem. Karaktärerna brummar och piper, fnyser hånfullt, spörjer, gömmer sig bakom tunga draperier och slår ihjäl varandra med brevpressar av massivt silver. 

En omläsning känns inte dagsaktuell men de snygga omslagen får mig att behålla dem ännu ett tag.