Vi läser - och morgondagens snackis

Igår kom senaste numret av boktidskriften, Vi läser, och där fanns jag oväntat med i en årskavalkad. Kolla bara så glad jag blev!

Kommer i hastigheten inte på en snackis för morgondagen (återkommer till det) men passar på och önskar Boken som för jämställdheten framåt med älgkliv - och som alla älskar! Den vill jag ska bli morgondagens snackis. Och här kommer lite vacker musik.

PS: Idag blev jag påmind av närmaste kollegan (Nostalgifabriken eller nofabriken, på twitter) att jag nyss bloggat om en morgondagens snackis och det är förstås Tänka, snabbt och långsamt av Daniel Kahneman. Ibland har jag pratat för länge och mycket om en bok för att fatta att den ännu inte nått ut brett.

Mingel på holländska ambassaden.

När Herman Koch var i Sverige för ett tag sen var jag på ett mingel på Holländska ambassaden, den enda ambassad som ligger på Södermalm, i ett vackert palats.

Bakom Karin Wahlén skymtas Koch

Holländske ambassadören talade sig varm för biblioteken och läste själv böcker på alla möjliga språk. Ingenting verkade omöjligt. Själv påstod jag i somras att jag skulle läsa Kochs bok Middagen på holländska. Fick för mig att det inte skulle vara så svårt om man kan läsa på tyska, engelska, danska och norska, men jag klarade inte av en enda sida. Hann inte ens tänka på att fixa ordbok, förståelsen fanns inte inom räckhåll om man säger så.

Middagen på holländska

Middagen behandlar ett moraliskt dilemma, och utspelas på en flott restaurang där två vuxna bröder med fruar stämt träff för att äta, men också för att prata om ett problem i familjen. En katastrof snarast. Den ene brodern är en kändis och väntas bli landets näste premiärminister, så deras närvaro går ingen förbi. Det går rätt snabbt att läsa den här smarta och intressanta boken, känns lite som ett kammarspel, en aning kväljande. Jag associerar bland annat till A clockwork orange som skrämde slag på mig när jag var ung (filmen, inte boken).

När det handlar om Holland måste jag bara länka till en gammal favoritgrupp, Focus. Holländsk progressiv rock när den var som bäst dvs i början av 70-talet. Kolla in vem som presenterar dem i första videon! På Spotify låter det här underbart men då går man ju miste både om Gladys och tidsandan.

(Vid den här tiden lyssnade jag mycket på en annan holländsk grupp, Ekseption, men de kan jag bara inte återuppliva. Focus gillar jag fortfarande.)

Mitt drömlag till Så mycket bättre

Nina Ramsby

Jocke Berg

Freddie Wadling

Robyn

Titiyo

Peter Lemarc

Som ovan ser alltså min drömuppställning ut nu. Ifall jag kunde vrida tiden tillbaka skulle mitt första drömlag haft med nedanstående artister.

Monica Zetterlund

Ted Gärdestad. Självklart!

Cornelis Vreeswijk

I första säsongen deltog Lasse Berghagen, Lill-Babs, Petter, Thomas Di Leva, September och Christer Sandelin. Petters musik gillade jag väldigt mycket redan innan programserien, men då upptäckte jag även Petra Marklund på riktigt. (Hennes version av Mikrofonkåt var absolut magnifik. Fortfarande den bästa som kommit ur det här programmet.) De andra artisterna här lyssnar jag aldrig på.

Andra säsongen hade Eva Dahlgren, E-Type, Laleh, Tomas Ledin, Lena Philipsson, Timbuktu och Mikael Wiehe med. Skral utdelning för min del, gillar egentligen bara Timbuktu (och Laleh till viss del).

Tredje säsongen innehåller alltså Olle Ljungström, Darin, Miss Li, Maja Ivarsson, Magnus Uggla, Pugh Rogefeldt och Sylvia Wrethammar. Älskar Olle Ljungström, min största svenska idol! Och så tycker jag väldigt mycket om Pugh och Darin.

Har ni som läser min blogg några egna drömlag? Kommentera gärna nedan.

Årets julklappsbok är här!

Thinking, fast and slow (Tänka, snabbt och långsamt) är boken som säljer bättre än alla andra i våra (Pocket Shops) butiker i Helsingfors, Berlin och Frankfurt. Här i Sverige säljer fortfarande Fifty shades of grey bättre, med Daniel Kahnemans bok hack i häl. 

1) Alla som har med andra människor att göra bör läsa den här boken och 2) då kommer världen att bli en bättre plats för oss alla. Så har jag hört den beskrivas och då förstår ni varför jag inte kan lägga den ifrån mig. Jag fotar av baksidan också så kan ni själva läsa lovorden.

Och eftersom det blev lite suddigt länkar jag till ett mycket bra blogginlägg. Kahneman själv tipsar helst om Den svarta svanen av Nassim NicholasTaleb, även den en storsäljare i engelsk pocket. Finns inbunden på svenska. 

Avslutar med en yr och skön vals av Monica Zetterlund. 

Monica Zetterlund – Vilsevalsen

Ny karriär?

Idag blev jag tillfrågad om jag vill vara regiassistent (ja, jag var tvungen att googla) för en pjäs i sommar. Rätt oväntat. Det lutar åt att jag tackar ja. Min största merit är nog att jag varit påklädare på Operan - eller kanske att jag var teaterombudsperson i gymnasiet? Går det bara att kombinera med ett heltidsarbete och att offra en del semesterdagar så blir det perfekt.

En sak till. Min frisör, som också är hårdrocktrummis, har flera gånger frågat om jag inte kan sjunga i hans band. Finns dessvärre inget som tyder på det, fast tanken ligger och gnager.

Gavin Extence, Kurt Vonnegut, Joseph Heller, John Irving och Schuberts nionde

Just nu gillar jag den unga huvudpersonen i The Universe vs. Alex Woods av Gavin Extence. Alex bor med sin clairvoyanta mor och en katt som han betraktar som sin syster. När han får en bit av en meteor i huvudet börjar han få epileptiska anfall. Han är (eller blir) en totalt oförställd människa och får en osannolik vän i den tjurige vietnamnveteranen Mr Peterson, en änkling med en blandrashund döpt till Kurt efter Vonnegut.

Kurt Vonnegut. Stor idol för mig!

Det är evigheter sedan jag första gången läste en bok av Kurt Vonnegut, men jag blev närmast besatt. Det blir även Alex som vill starta en bokklubb som enbart ska läsa Kurt Vonnegut-böcker. Vill inte avslöja mer av själva handlingen utan nöjer mig med att räkna upp några av de fantastiska böcker som nämns i boken: Philip Pullmans The dark materials, Joseph Hellers Moment 22, Ken Keseys Gökboet och Bön för Owen Meany som jag tycker är John Irvings allra finaste bok. Läs den!

En utrangerad och älskad biblioteksbok med typiskt omslag

Och så lyssnar de på Schuberts nionde symfoni. Underbart! Det finns så många anledningar att tycka om The Universe vs. Alex Woods och ju mer påläst man är på ovanstående böcker desto roligare blir läsningen.

Har skrivit lite om Gavin Extence förut. Trevlig kille! Han var visst jättebra på schack och fick åka på turné till Ryssland där han dock endast vann en match.

Hökens vernissage, Sara Key, Sari Palmroth och Barbara Hendricks

På väg till en parapetowka (inflyttningsfest) på Kungsholmen igår stannade jag till på Hökens vernissage i Gamla stan. Det var proppfullt av konstnärer, skådespelare och diversearbetare. Tomas Amede filmade Höken för en dokumentärfilm.

Höken

Bibi som sig själv och som tavla

Sara Key irl och på väggen

Sari Palmroth

I somras var jag på releasefesten för Barbara Hendricks självbiografi och fick för mig att Höken nog skulle bli inspirerad, inte bara av hennes musik utan av hennes liv. Min egen största Hendricks-upplevelse var när hon sjöng Deborahs theme på Polar Music Prize 2010 (som en hyllning till Ennio Morricone). Plötsligt rann tårarna. Hittar inte just den på youtube, men eftersom det nyss varit allhelgona passar ju en dödsmässa bra så här kommer Pie Jesu ur Faurés requiem.

Tituleringssjuka i svenska deckare och du-reformen

Varför tror svenska deckarförfattare att poliserna niar? Att de säger fru Karlsson, doktor Westerlund osv? Hörde det nyss i tv-filmatiseringen av Arne Dahls i övrigt välgjorda Upp till toppen av berget. Det är väldigt vanligt just i deckare och jag fattar ingenting.

Hej på dej! 

Ingen i min ålder niar. Det är något som unga telefonsäljare, butiksanställda och restauranganställda lagt sig till med. De fattar säkert inte vad niandet innebär, att man då ska identifiera vem som står högst i rang eftersom det är hen som ska lägga bort titlarna. Varför skulle någon vilja ha tillbaka ett så krångligt och odemokratiskt sätt att umgås?

Olle Ljungström höll i Patti Smiths fot, jag höll i Johnny Thunders knä

Olle Ljungström berättar i Jag är både listig och stark om när han stod längst fram på en Patti Smith-konsert och lade handen på hennes fot. "Min tanke var egentligen bara att klappa den lite, visa att 'du är så bra', men sedan kändes det fel att ta bort handen, så jag stod och höll i hennes fot. Hon gjorde inget för att ta bort den. Vi stod så i kanske två eller tre minuter. Hon log mot mig."

Jag och min kompis Martin trängde oss längst fram på en Johnny Thunders-konsert i Lund 1983-84 och det här var en tid då man aldrig visste om Thunders ens skulle dyka upp på aviserade konserter. Han stoppades ofta direkt på svenska flygplatser och skickades tillbaka. Den här kvällen var han i kanonform, ville aldrig sluta spela, vi ville aldrig sluta lyssna. Martin och jag blev kanske emotionella, ville visa vår uppskattning och tog tag i varsitt knä som stack fram genom trasiga jeans. Han reagerade som Patti Smith, dvs inte alls, så vi släppte inte taget.

Martin och jag på frigörelseveckan 1987 (troligen)

Några år senare stöter jag ihop med Thunders i sällskap av Ulla Jones (tidigare gift med Quincy Jones) när jag är på väg ut från Café Opera och de är på väg in. Thunders pekar på mig och säger -She's a real yuppie, isn't she, till Ulla. Otroligt förnedrande, fattar fortfarande inte vad han menade.

Boktips: Just kids av Patti Smith handlar inte bara om punkscenen i New York utan om hennes vän, fotografen Robert Mapplethorpe. Ifall du inte är rädd för att höra om hennes sämre sidor rekommenderar jag Please kill me. The uncensored oral history of punk av Legs McNeil och Gillian Anderson.