måndag 28 januari 2013

Önskemål: välskrivna romantiska romaner

Idag har jag jobbat i butik, tipsat om massor av böcker och lyssnat på vad kunderna frågar efter. Ofta är det förstås specifika titlar som efterfrågas, men nästan lika ofta vill kunden ha en speciell typ av bok - påfallande ofta en romantisk roman. Så fast det egentligen kommer ut alldeles för många böcker saknas riktigt omtumlande romaner, såna som det slår gnistor om! Så här tycker jag det ska vara:
  • Stort, starkt och omvälvande. 
  • Gärna romantiskt men inte smetigt eller smörigt. 
  • Välskrivet är en självklarhet, ton- och stilsäkert likaså. 
  • Det ska hända hemska eller fantastiska saker som får stor betydelse i karaktärernas liv, möjligen i generationer. 
  • En långsamhet eller till synes omöjlighet i det romantiska skeendet är önskvärt. Jag minns tv-serien Fem svarta höns (A town like Alice av Nevil Shute) som oerhört romantisk på just det där långsamma viset. Får de över huvud taget varandra?
  • Kärlek eller lycka mot alla odds är bra.
Är det lättare att hitta romantiska filmer än romantiska böcker? Titta till exempel på Sydney Pollacks The way we were från 1973. Katie är en politisk vänsteraktivist, pushig och gåpåig, Hubble är en snygg överklasskille med förströdd personlighet och grunda vänner. Hon ror, han ligger still i båten.
Barbra "Katie" Streisand och Robert "Hubble" Redford
Eller One day, bra bok och bra film! Jag tror att David Nicholls gillar The way we were och att Emma & Dexter hämtat drag från Katie & Hubble.
Anne "Emma" Hathaway och Jim "Dexter" Sturgess
Eller ta Brokeback mountain, denna underbara film! (Boken har jag inte läst.) Stark, dramatisk och otroligt romantisk.
Jake "Jack Twist" Gyllenhaal och Heath "Ennis Del Mar" Ledger
Ungefär som ovan tänker jag alltså. Vill hemskt gärna ha tips om romaner som uppfyller mina kriterier, både som finns i handeln nu och som utgått. Funderar på att ordna en lista.
 

lördag 26 januari 2013

Oförglömliga scener i Öster om Eden, Törnfåglarna, Jesus Christ Superstar och Mörkt vatten

Öster om Eden är en av de starkaste filmer jag sett. Och allra starkast är scenen då Cal (spelad av James Dean) försöker ge sin far pengar. Pappan, som favoriserar den andre sonen, vägrar ta emot dem.
En oförglömlig scen, som jag inte hittar tillbaka till, är skogsbranden i Colleen McCulloughs Törnfåglarna, när Paddy inser att han inte kommer att klara sig. Jag orkar inte läsa om boken, för den är för tjock inte heller 100% bra, men skulle verkligen vilja hitta till det kapitlet. Någon som kan hjälpa mig? Finns den överhuvudtaget eller är den ett hjärnspöke? Jag känner mig lite rörd bara av att tänka på den och det är ju idiotiskt ifall den inte existerar.  

En till oförglömlig scen är den i Jesus Christ Superstar när Jesus ber till Gud att få slippa offra sig för människorna. 

Eller den i Dark water (baserad på Chappaquiddick-olyckan) av Joyce Carol Oates, när kvinnan som lämnats kvar i den sjunkande bilen inser att ingen kommer för att rädda henne. Man är som en urvriden trasa efter läsningen. En riktigt bra Oates!

Dessa tre sista har ju det gemensamt att man inte kan undfly sitt öde. Vet inte om jag tror på det, men det gestaltades så fantastiskt bra, det oåterkalleliga.

måndag 21 januari 2013

Det bästa från 2012

För en månad sen blev jag bloggutmanad att sammanfatta 2012 (inget favoritår för övrigt) av min vän Helen Alfvegren. Här kommer alltså fjolåret i korthet.

Årets konserter:
  • D'Angelo i Filadelfiakyrkan (återkommer till honom nedan). 
  • John Lindbergs Trio på Katalin i Uppsala  
  • Johannespassionen på Wermlandsoperan
  • Tosca (med José Cura) på Kungliga Operan
  • Carmen på Malmö Operan
  • Madonna på Ullevi. Hon var liten som en myra, vacker & vig.
  • Isabella Lundgrens releasekonsert, på Teater Lederman, för debutplattan. 
  • Michael Kiwanuka på Münchenbryggeriet
Årets hångel: -

Årets sommarnatt: -

Årets besvikelse: D'Angelos konsert. När han två timmar försenad gick på scenen glimmade det visserligen till då och då, men allra mest blev det en seg historia med oändliga improvisationer.

Årets (enda) resa: Bokmässan i Frankfurt.

Årets upptäckt: Den brittiska spoken word-artisten Kate Tempest på Bookslam, Kulturhuset.

Årets låt: Feelin' Single av R Kelly

Årets film: Äta, sova, dö. Har inte sett den än, men förutsätter att jag kommer att älska den. Säger exakt samma sak om Searching for Sugarman. Fantastiska filmer!

Årets bok: Korparna av Tomas Bannerhed

Årets nya grej (egen rubrik): Medverkade själv i två podcast (Printz Publishings och Bokhoras) innan jag lyssnat på en enda dito. Men det är som radio ungefär.

Årets bästa (egen rubrik): Att två av mina bröder snickrade på min övervåning i ett par veckor. Guld värt!

Hoppas 2013 blir ett riktigt gott nytt år! 


fredag 4 januari 2013

Gösta & Marie-Louise Ekman. Plus några svindlande tidsperspektiv

Strax före jul fick Gösta Ekman Svenska akademiens Kungliga pris 2012 för förtjänstfulla insatser. Alltså fick Klas Gustafsons bok Gösta Ekman. Farbrorn som inte vill va' stor följa på julresan. Jag har alltid gillat Ekman, skrattat mest kanske, men också tyckt om hans integritet och hans politiska hållning. "Hellre än att dåliga samveten ska avbördas genom privata initiativ önskar han ett skattesystem som skapar rättvis fördelning."
Han älskar att läsa, nästan över allt annat och hans turbulenta ungdomsår fick honom att pendla mellan depressioner och storhetsvansinne. Då läste han outsiderlitteratur som t ex Aksel Sandemos Varulven. "Det var som ett hugg, jag tyckte han såg så långt in i människor av alla tänkbara kön."
Nu i pocket!
Farmor Greta Ekman var en viktig vuxen i hans liv och han bodde tidvis hos henne. Hon och modern är båda förebilder för hans mor (spelad av Margaretha Krook) i Morrhår och ärter. När Greta var liten hände det att hon fick kliva undan på trottoaren för August Strindberg. Barnen var rädda för honom - givetvis. När jag läser sånt känns det som att göra en snabb tidsresa, som att det inte är så långt mellan generationerna ändå.
En utvikning: min farfar Josef, född 1896, satt som liten i knä på en person född på 1700-talet! Inget han själv kom ihåg förstås, men han fick det berättat för sig. Och själv satt jag förstås i Josefs knä som liten. Svindel. 
För länge sedan läste jag i ICA-Kuriren om ett möte på ett tåg en gång på 40-talet. Brevskrivaren hade pratat med en man vars mormor kom ihåg mordet på Gustaf III. Minns inte alla detaljer, men det svindlade ordentligt. Sånt glömmer jag inte. Och själv har jag en lite yngre väninna vars farfar föddes 1852. Megasvindel!
Tillbaka från tidsresan, åter till boken om Gösta. Som ung genomlevde han några olyckliga år i Limhamn men när nuvarande hustrun Marie-Louise Ekmans skulptur, Det svenska tungsinnet, föreställande en gråtande Gösta Ekman, skulle placeras där vägrade Limhamnsborna ta emot statyn. De ville hellre ha en pissoar. Gösta erbjöd sig då att ordna en ny "där jag står och kissar".
Den här fina statyn gick Limhamn miste om.
Som alldeles nyinflyttad i Stockholm bodde jag några månader i en jungfrukammare på Karlaplan. Ovanför sängen hängde en litografi av Marie-Louise De Geer Bergenstråhle (som hon hette då). Motivet var chockerande, ett tidelag om jag inte minns fel.
Här målar hon en liknande tavla. 
Jag gillar hennes konst väldigt mycket, det är något i det absurda som känns hemma. På 90-talet t ex såg jag Gösta Ekman i den absurda och mycket underhållande pjäsen I fru Wennermans fall på Stadsteatern. Musiken passar mig inte, låter lite kuplettig i mina öron, men texten gillar jag. "Vi vill ha mycket mera skratt, mycket mera skratt i våra gipor."

tisdag 1 januari 2013

Minnen från natten då Palme mördades

Fredagen 28 februari 1986 var jag med ett gäng kompisar på Södertälje stadshotell där en vän jobbade som hovmästare. Några av oss åkte tillbaka till hans lägenhet men satt uppe och pratade när de andra stormade in och skrek att vi skulle sätta på tv:n, att Palme var skjuten. Chock och total förvirring, det gick bara inte att ta in.

Att försöka sova kom inte på fråga så vi tog första pendeltåget till stan, köpte en röd ros på Centralen och åkte till Sveavägen där polisen fortfarande höll på med avspärrningar runt blodpölen och där det redan låg några rosor. Min väninna som alltid röstat på socialdemokraterna grät oavbrutet, jag kände mig som förstenad. Ingen visste förstås vad som låg bakom. Tanken på statskupp fanns där.
Vid den här tiden bodde jag i en soffa vid Norra Bantorget. Jag gick hem som i dvala och ringde mamma och pappa. Pappa svarade och blev så chockad att han bara lade ifrån sig luren. Mamma reagerade på liknande sätt. Anledningen till att jag beskriver mina föräldrars reaktion är att de, som röstade på moderaterna, självklart tyckte att det var ett fruktansvärt brott som hade begåtts. 

Alla tänkte inte så. Palmehatet var så enormt starkt, hade till och med eskalerat strax innan mordet. Ungmoderaterna gjorde sitt allra bästa för att sprida det. Jag hängde ofta på Café Opera, bara inte just den kvällen, men kompisar som var där då sa att en fasansfull stämning spred sig. Det fanns de som beställde in champagne och skålade, andra grät högljutt. Och en kollegas bror var strax efter mordet på en fest där många poliser fanns med. Även där skålades det och han orkade inte stanna kvar för att allt blev för hemskt. 
Vad gjorde du då du fick veta att Palme mördats? Kommentera gärna nedan.