Upptäckte ett intressant
blogginlägg av Johanna Lindbäck på Bokhora. Det har inte bara fått många kommentarer utan redan genererat andra blogginlägg (
Enligt O och
Litteraturkvalster) och även om jag inte har en renodlad bokblogg intresserar jag mig för ämnet.
Själv läser jag sällan ut en bok som inte tilltalar mig, därför skriver jag i stort sett bara om böcker jag gillar. Gillar jag inte en bok som anses bra kallar jag den förmodligen inte dålig, utan säger att den inte tilltalar just mig. För att anknyta till Lindbäcks inlägg så fastnade jag varken för
Boktjuven eller
Jellicoe road men har en känsla av att åtminstone den senare är en bra bok. Jag orkade bara inte lägga pusslet som behövdes.
Flyga drake tyckte jag mycket om och där handlade det inte om suveräna litterära kvaliteter utan om en berättelse som grep tag.
Efter att jag läst litteraturvetenskap i slutet av 80-talet hade jag i åratal svårt att bara nöjesläsa böcker. Jag tolkade ALLT vilket i och för sig var intressant, men en del av läsglädjen försvann under lång tid. Ju mer jag glömmer av litteraturvetenskapen desto friare läser jag. Nuförtiden är det mycket 'gillar eller gillar inte' och endast sparsmakat formulerade analyser om varför. En del har gått förlorat, annat har återerövrats.
Eller som när jag läste Harry Potter och oväntat hamnade i bokslukaråldern. Kände mig som barn igen! Samma sak hände varje gång det kom en ny H.P. Jag struntar i varför, älskar att Rowlings fantasifulla berättelser får mig att känna så.
|
Jag i första slukaråldern |
Jag skulle gärna läsa böcker utan att känna till författarens namn, som när man läser en bok skriven under pseudonym. Alla påverkas av fördomar om redan känd författare och jag skulle vilja testa varje text utan någon ledtråd. Det ställer högre krav och ger en rättvisare bedömning. Inget gammalt slagg som påverkar. Tänk en Augustjury som valde böcker så.