fredag 4 januari 2013

Gösta & Marie-Louise Ekman. Plus några svindlande tidsperspektiv

Strax före jul fick Gösta Ekman Svenska akademiens Kungliga pris 2012 för förtjänstfulla insatser. Alltså fick Klas Gustafsons bok Gösta Ekman. Farbrorn som inte vill va' stor följa på julresan. Jag har alltid gillat Ekman, skrattat mest kanske, men också tyckt om hans integritet och hans politiska hållning. "Hellre än att dåliga samveten ska avbördas genom privata initiativ önskar han ett skattesystem som skapar rättvis fördelning."
Han älskar att läsa, nästan över allt annat och hans turbulenta ungdomsår fick honom att pendla mellan depressioner och storhetsvansinne. Då läste han outsiderlitteratur som t ex Aksel Sandemos Varulven. "Det var som ett hugg, jag tyckte han såg så långt in i människor av alla tänkbara kön."
Nu i pocket!
Farmor Greta Ekman var en viktig vuxen i hans liv och han bodde tidvis hos henne. Hon och modern är båda förebilder för hans mor (spelad av Margaretha Krook) i Morrhår och ärter. När Greta var liten hände det att hon fick kliva undan på trottoaren för August Strindberg. Barnen var rädda för honom - givetvis. När jag läser sånt känns det som att göra en snabb tidsresa, som att det inte är så långt mellan generationerna ändå.
En utvikning: min farfar Josef, född 1896, satt som liten i knä på en person född på 1700-talet! Inget han själv kom ihåg förstås, men han fick det berättat för sig. Och själv satt jag förstås i Josefs knä som liten. Svindel. 
För länge sedan läste jag i ICA-Kuriren om ett möte på ett tåg en gång på 40-talet. Brevskrivaren hade pratat med en man vars mormor kom ihåg mordet på Gustaf III. Minns inte alla detaljer, men det svindlade ordentligt. Sånt glömmer jag inte. Och själv har jag en lite yngre väninna vars farfar föddes 1852. Megasvindel!
Tillbaka från tidsresan, åter till boken om Gösta. Som ung genomlevde han några olyckliga år i Limhamn men när nuvarande hustrun Marie-Louise Ekmans skulptur, Det svenska tungsinnet, föreställande en gråtande Gösta Ekman, skulle placeras där vägrade Limhamnsborna ta emot statyn. De ville hellre ha en pissoar. Gösta erbjöd sig då att ordna en ny "där jag står och kissar".
Den här fina statyn gick Limhamn miste om.
Som alldeles nyinflyttad i Stockholm bodde jag några månader i en jungfrukammare på Karlaplan. Ovanför sängen hängde en litografi av Marie-Louise De Geer Bergenstråhle (som hon hette då). Motivet var chockerande, ett tidelag om jag inte minns fel.
Här målar hon en liknande tavla. 
Jag gillar hennes konst väldigt mycket, det är något i det absurda som känns hemma. På 90-talet t ex såg jag Gösta Ekman i den absurda och mycket underhållande pjäsen I fru Wennermans fall på Stadsteatern. Musiken passar mig inte, låter lite kuplettig i mina öron, men texten gillar jag. "Vi vill ha mycket mera skratt, mycket mera skratt i våra gipor."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar