tisdag 1 januari 2013

Minnen från natten då Palme mördades

Fredagen 28 februari 1986 var jag med ett gäng kompisar på Södertälje stadshotell där en vän jobbade som hovmästare. Några av oss åkte tillbaka till hans lägenhet men satt uppe och pratade när de andra stormade in och skrek att vi skulle sätta på tv:n, att Palme var skjuten. Chock och total förvirring, det gick bara inte att ta in.

Att försöka sova kom inte på fråga så vi tog första pendeltåget till stan, köpte en röd ros på Centralen och åkte till Sveavägen där polisen fortfarande höll på med avspärrningar runt blodpölen och där det redan låg några rosor. Min väninna som alltid röstat på socialdemokraterna grät oavbrutet, jag kände mig som förstenad. Ingen visste förstås vad som låg bakom. Tanken på statskupp fanns där.
Vid den här tiden bodde jag i en soffa vid Norra Bantorget. Jag gick hem som i dvala och ringde mamma och pappa. Pappa svarade och blev så chockad att han bara lade ifrån sig luren. Mamma reagerade på liknande sätt. Anledningen till att jag beskriver mina föräldrars reaktion är att de, som röstade på moderaterna, självklart tyckte att det var ett fruktansvärt brott som hade begåtts. 

Alla tänkte inte så. Palmehatet var så enormt starkt, hade till och med eskalerat strax innan mordet. Ungmoderaterna gjorde sitt allra bästa för att sprida det. Jag hängde ofta på Café Opera, bara inte just den kvällen, men kompisar som var där då sa att en fasansfull stämning spred sig. Det fanns de som beställde in champagne och skålade, andra grät högljutt. Och en kollegas bror var strax efter mordet på en fest där många poliser fanns med. Även där skålades det och han orkade inte stanna kvar för att allt blev för hemskt. 
Vad gjorde du då du fick veta att Palme mördats? Kommentera gärna nedan. 





17 kommentarer:

  1. Jag minns att mamma läste det i tidningen på morgonen, att hon inte kunde tro att det var sant. Jag förstod att någon hade dött men inte vad det innebar. Att i efterhand förstå hatet är så svårt, särskilt eftersom dokumentärerna fokuserar på det positiva. En stor sorg är det i alla fall.

    SvaraRadera
  2. Jag var på ett Hotel i Gambia, och kommer ihåg att även där skålade svenskar i Chanpagne på kvällen, men dagen efter hade nog verkligheten sjunkit in och stämningen var helt annorlunda, vi skulle flyga hem, om jag minns rätt var Arlanda tillfälligt stängt så vi blev kraftig försenade innan vi kom hem till verkligheten.

    SvaraRadera
  3. klistrar in kommentarer jag fick på facebook.
    Per: Jag var i Gambia! Vi fick veta på en gång, vi hade svenska nyheter, och även där firade svenskar på kvällen, men dagen efter var det en kall verklighet. Det tog ett tag innan vi kom hem med vårt flyg, utgående flyg från Arlanda var avstängda.
    Jag tänker ofta på hur Palme skulle ha piskat SD slynglarna i riksdagen om hade hade levt nu. De skulle inte ha en chans.
    Känslan av Stadskupp som du skriver, var den känslan vi hade i planet när vi inte kunde komma in i Sverige efter mordet, den var obehaglig!

    SvaraRadera
  4. här kommer en fb-kommentar till, från Peter: Jobbade på Statt i Karlstad och dj:n talade om det för oss. Samtidigt spelades "The power of love" av Jennifer Rush.

    SvaraRadera
  5. och från Tor: Valkyrian på Operan. Bra föreställning. Gunilla af Malmborg sjuk. Inhopp från Tyskland vill jag minnas... Tror jag fick veta först tidigt på morgonen. Jobbade vid sjutiden på ett äldreboende...

    SvaraRadera
  6. Och Helena: På sportlovssemester hos farmor i Lund, minns det tydligt trots jag inte var så gammal... lekte med syrran på övervåningen och mamma kom uppspringande och berättade det.

    SvaraRadera
  7. Jag var på rockklubben Oves i Lund. Plötsligt försvann Iggy Pops "Lust for life" från högtalarna och istället hördes nyhetsrapporteringen om vad som hänt. Jag upplevde en surrealistisk känsla av overklighet. Min mycket fredlige vän började slå på en besökare som vid bardisken utbrast "Skönt!".
    Vi var ett helt gäng som gick hem till mig den natten. Ingen ville sova ensam.

    SvaraRadera
    Svar
    1. tack katarina! vad var det med folk? hur kan man glädjas åt att sveriges statsmininster mördades? oavsett partifärg är det en fruktansvärd händelse.

      Radera
  8. Sylvias berättelse: Jag var 11 och var hos min lillebrors farföräldrar på sportlov. Fick veta till frukosten och minns det som att luften liksom sjönk och att det blev dovt i huset på nåt vis. Förstod nog egentligen inte hur stort det var då men känslan minns jag så tydligt.

    SvaraRadera
  9. Jörgens berättelse: Och jag skulle upp och göra en omtenta. Sätter på radion och tror till en början att det är radioteatern...

    SvaraRadera
  10. Anders berättelse: Jag var bara fem då så det är faktiskt en av de tidigaste sakerna jag fortfarande minns. Jag fick höra det via min storasyster som berättade att pappa var jätteledsen för att Palme blivit skjuten. Jag fattade väl inte riktigt vad det innebar men förstod att det var allvarligt p.g.a. hur alla vuxna reagerade.

    SvaraRadera
  11. Mats berättelse: Jag hade varit på 25-årskalas i en söderförort. Kalaset slutade ganska tidigt och jag delade taxi hem med några kompisar. Vi åkte Sveavägen bl.a och måste ha åkt förbi mordplatsen inte alltför lång tid innan själva mordet. Läste sedan i DN på morgon efter om det hela och minns fortfarande overklighetskänslan kring det som hänt, samma känsla som infann sig när Estonia sjönk, 9/11 etc

    SvaraRadera
  12. Gunillas berättelse: Minns en fruktansvärd sak. Efter att ha läst nyheten i DN och lyssnat på radio och sett på TV gick jag ut för att köpa övriga tidningar. Damen före i kön hade Hermès-sjalett och Burberrykappa och när hon köpte Svenska Dagbladet utbrast hon: Det var väl ändå skönt att han är borta!

    SvaraRadera
  13. Elisabeths berättelse: Var på en krog i Gamla Stan. När musiken bröts och de meddelade att de skulle stänga p.g.a att Palme blivit skjuten. Varför säger de så, det är inget man skämtar om, detta kan inte hända i Sverige resonerade jag med mig själv. Men det var tyvärr sant

    SvaraRadera
  14. Jag var på en Nattugglan i Sälen när DJen plötsligt stängde av musiken och berättade vad som hade hänt. Bedövade gick vi hem, satte oss i soffan och stirrade. Ingen fattade nånting.
    Karin

    SvaraRadera
  15. Jag var 9 år gammal och minns att jag satt på mitt rum och höll på att dra på mig ett par röda strumpbyxor när pappa(som satt på tvn för att jag skulle se God morgon Sverige) ropade att Palme blivit skjuten. Jag minns att jag själv frös fast en stund och så minns jag att jag blev mörkrädd efter det. Jag minns också stämningen och chocken som höll i sig länge efteråt. Jag växte upp i ett mycket socialdemokratiskt samhälle (och Palme var en idol även om jag då inte riktigt hade koll på vad han stod för) och vi gick fackeltåg och var ledsna tillsammans. Det där hatet märkte jag inte av, det är sådant som jag hört om och försökt förstå senare. Har ännu inte lyckats ta till mig att man kan hata en människa så mycket att man kan önska honom död...

    SvaraRadera
  16. jag var fem år gammal och morgonpigg som få satt jag och väntade på att tv-programmen skulle kicka igång på morgonen. kommer inte riktigt ihåg exakt vad det var som gjorde att jag förstod att det inte var om vanligt, kanske att det rullade någon textremsa eller så som inte brukade vara där. jag gick i alla fall in och väckte mamma och pappa. har inget minne av deras reaktioner, men jag antar att det var stor bestörtning och sorg eftersom minnet har etsat sig fast.

    SvaraRadera