Mitt livs enda bokbränning

The examined life. How we lose and find ourselves av Stephen Grosz. Under rubrikerna Beginnings, Telling lies, Loving, Changing och Leaving berättar psykologen Stephen Grosz om möten med patienter.

Den handlar om hur olika människor klarar av olika svårigheter och hur och varför de reagerar som de gör och öppnar även för intressanta filosofiska diskussioner.

En sak som fick mig att haja till var att ensamma och/eller äldre människor kan ha lätt för att blir paranoida. Det ska bero på att det är lättare att stå ut med att någon vill dem illa än att de är bortglömda. Så sorgligt.

Om att lära sig leva

I ett kapitel polemiserar Grosz mot Elisabeth Kübler-Ross som (förenklat beskrivet) talar om att en döende genomgår fem "psychological stages" för att till slut nå acceptans inför sitt öde. Så småningom kom hon att anse att även de sörjande går igenom detsamma. Grosz håller inte med. Den döende får ett avslut men för de sörjande kan sorgen när som helst dyka upp igen.

Jag har inte läst ett enda poäng psykologi (vilket förmodligen framgår) men när jag för många år sedan läste Döden är livsviktig av Kübler-Ross slängde jag in den i kaminen. Mitt livs enda bokbränning. Jag uppfattade henne som föraktfull inför svaghet, ett personlighetsdrag som verkar saknas hos Grosz.