Skönhetsideal och antirasism

Här är mitt skönhetsideal. Om jag själv motsvarade det skulle jag utsättas för rasism.

Komma och gå av Taiye Selasi

Michael Jackson 💕

Pam Grier (otroligt lik Pharrell Williams!)

Sly Stone

Stevie Wonder

Gil Scott-Heron

Jag såg alla amerikanska tv-serier som Svt sände på sjuttitalet och tog starkt intryck av medborgarrättsrörelsen, mordet på Martin Luther King och av musiken som flödade ut från Motown. 

Diana Ross

Marvin Gaye

Angela Davis

En mycket välskriven bok som fick mig att se vardagsrasismen ännu tydligare är Här är jag nu av Karen Campbell. Den handlar om Abdi, en svårt traumatiserad flykting från Somalia. Hans försök att förstå det samhälle han hamnat i är en verklig ögonöppnare. Likaså hur människor väljer att behandla honom, en del hjälpsamt, andra hatiskt. Det är ett val.

Rekommenderas!

Jag förstår inte rasisternas bevekelsegrunder och inser samtidigt att ett sånt här inlägg i sig kan uppfattas som rasistiskt, som en välmenande klapp på huvudet. Det var bokomslaget överst som slungade mig tillbaka till min tonårstid. Plötsligt kunde jag inte sluta leta efter bilder på mina favoritartister/förebilder. Först när jag skrev att detta var mitt skönhetsideal insåg jag vad det skulle innebära om jag själv såg ut så ...

När jag var påklädare på Operan minns jag att en operasångare sa att rasismen inte kommer att ha en chans. (Detta var när Ny demokrati och Lasermannen härjade så egentligen verkade läget nattsvart.) Hans fem barn hade klasskamrater från alla möjliga delar av världen, aldrig att de skulle bli rasister. Och ju fler invandrare Sverige tagit emot, desto mindre rasistiska har vi faktiskt blivit.  Invandringen har trots kostnader och bidrag som behöver utgå till flyktingar ändå bidragit med mer pengar till Sverige än den kostat oss. Rasisterna kommer att förlora, men just nu känns läget mörkt igen.