Kära Olle Ljungström

Jag hittade dig inte på riktigt förrän efter Reeperbahn, men dina två första soloplattor föll jag pladask för.

När jag jobbade som påklädare på Operan lyssnade jag på Världens räddaste man och inget annat i flera månader i freestylen. Ville sprida Olle till alla så jag satte lurarna på en av operakoristerna när jag kom till logen men han slet dem av sig och nästan skrek, som i chock. Då förstod jag att Olle passar inte alla.

Eller hör här, den finaste far-sång jag vet:

Just nu förbereder jag mig inför årets Så mycket bättre genom att läsa boken om Olle.

Vi är så lika Olle och jag, nästan lika som bär. Här ett citat ur boken: "Jag kan vakna som lantgreve och gå och lägga mig som fullblodshippie. Däremellan har jag bara varit en engagerad tv-tittare. Dagen efter kan jag vara en pretentiös poet som är i sin orangea period, och jag överväger att bli vegetarian men deserterar på grund av att jag blir sugen på hjortkött när jag ser hjortbeståndet på andra sidan vägen."

Gå aldrig din väg är min allra största Olle-favorit. 

Du och jag, Olle.

Om du också är ett Olle Ljungström-fan så gillar du kanske Lars Lerin. En skörhet i bådas uttryck får mig att förknippa dem med varandra. Lerin är inte bara Nordens främste akvarellist, han har orden med sig. Hans sommarprat var alldeles enastående. Årets bästa - fråga vem som helst! 

Jag skulle ha intervjuat Lars Lerin för Reporter (föregångaren till QX) strax efter min intervju med Jonas Gardell 1986. Tyvärr blev det inte av men jag fick tidigt upp ögonen för Lerin. Själv var jag fattig som en kyrkråtta men försökte (dessvärre förgäves) få mina föräldrar att köpa konst av honom, innan han blev för dyr.