Jag är en fru och jag har en fru!

Den 8 juli 2017 gifte jag mig med Elin. Det blev en alldeles fantastisk dag som vi aldrig kommer att glömma!

Wiks slott

Vi blev sminkade av min brorsons flickvän Helen Torsgården

En liten del av min stora familj från Värmland

Ännu fler familjemedlemmar

Brorsdottern Elin Mölder

Brorsdöttrar + en pojkvän

Yussuf

Brorsonen Elias blåser såpbubblor

Cia och Claes, Tim och Anders. En prydnad för varje fest!

Svägerska och brorsdotter

Brorsdottern Agnes och Ali

Parisisk närvaro! David och Bengt med min best man Jörgen i mitten

Mingel utanför slottet

Brorsönerna Elias, Oskar och Yussuf och Oskars flickvän Helen

Bröllopsfotografen blir själv fotograferad

Ännu ogifta

Mot vigselceremonin

Ännu fler på rad

Inne i riddarsalen

Fina gäster

I väntan på brudparet

Och här står vi

Vigselceremonin filmades av min bror Lasse

Brorsdottern Moa var bröllopsfotograf

Hela gänget. Så glad över alla som kom!

Tårtbagaren Mette Wall

Mamman!

Flashmob från Fryksdalen!

Little Jinder gratulerade! Min stora idol!

Viktor och Elias

Bröllopsvalsen typ

Mor och dotter

Bengt och Cia

Nighty nighty!

Dusty Springfield och Monica Zetterlund, två favoritsångerskor och förebilder

Dusty Springfield älskade Motownsoul och Burt Bacharachs låtar, precis som jag. Långsamt elegant sväng var något av ett signum

Hon var supercool

Monica Zetterlund sjöng också snyggare än alla andra. Hon kom från Värmland.

Hon var politisk.

Hon fick en egen vals.

Hon passade i allt.

Både Dusty och Monica var antirasister och protesterade när deras musiker inte fick sitta vid samma bord eller bo på samma hotell som de själva. Sämre förebilder kan en ha.

Olle Ljungström höll i Patti Smiths fot, jag höll i Johnny Thunders knä

Olle Ljungström berättar i Jag är både listig och stark om när han stod längst fram på en Patti Smith-konsert och lade handen på hennes fot. "Min tanke var egentligen bara att klappa den lite, visa att 'du är så bra', men sedan kändes det fel att ta bort handen, så jag stod och höll i hennes fot. Hon gjorde inget för att ta bort den. Vi stod så i kanske två eller tre minuter. Hon log mot mig."

Jag och min kompis Martin trängde oss längst fram på en Johnny Thunders-konsert i Lund 1983-84 och det här var en tid då man aldrig visste om Thunders ens skulle dyka upp på aviserade konserter. Han stoppades ofta direkt på svenska flygplatser och skickades tillbaka. Den här kvällen var han i kanonform, ville aldrig sluta spela, vi ville aldrig sluta lyssna. Martin och jag blev kanske emotionella, ville visa vår uppskattning och tog tag i varsitt knä som stack fram genom trasiga jeans. Han reagerade som Patti Smith, dvs inte alls, så vi släppte inte taget.

Martin och jag på frigörelseveckan 1987 (troligen)

Några år senare stöter jag ihop med Thunders i sällskap av Ulla Jones (tidigare gift med Quincy Jones) när jag är på väg ut från Café Opera och de är på väg in. Thunders pekar på mig och säger -She's a real yuppie, isn't she, till Ulla. Otroligt förnedrande, fattar fortfarande inte vad han menade.

Boktips: Just kids av Patti Smith handlar inte bara om punkscenen i New York utan om hennes vän, fotografen Robert Mapplethorpe. Ifall du inte är rädd för att höra om hennes sämre sidor rekommenderar jag Please kill me. The uncensored oral history of punk av Legs McNeil och Gillian Anderson.

Kära Olle Ljungström

Jag hittade dig inte på riktigt förrän efter Reeperbahn, men dina två första soloplattor föll jag pladask för.

När jag jobbade som påklädare på Operan lyssnade jag på Världens räddaste man och inget annat i flera månader i freestylen. Ville sprida Olle till alla så jag satte lurarna på en av operakoristerna när jag kom till logen men han slet dem av sig och nästan skrek, som i chock. Då förstod jag att Olle passar inte alla.

Eller hör här, den finaste far-sång jag vet:

Just nu förbereder jag mig inför årets Så mycket bättre genom att läsa boken om Olle.

Vi är så lika Olle och jag, nästan lika som bär. Här ett citat ur boken: "Jag kan vakna som lantgreve och gå och lägga mig som fullblodshippie. Däremellan har jag bara varit en engagerad tv-tittare. Dagen efter kan jag vara en pretentiös poet som är i sin orangea period, och jag överväger att bli vegetarian men deserterar på grund av att jag blir sugen på hjortkött när jag ser hjortbeståndet på andra sidan vägen."

Gå aldrig din väg är min allra största Olle-favorit. 

Du och jag, Olle.

Om du också är ett Olle Ljungström-fan så gillar du kanske Lars Lerin. En skörhet i bådas uttryck får mig att förknippa dem med varandra. Lerin är inte bara Nordens främste akvarellist, han har orden med sig. Hans sommarprat var alldeles enastående. Årets bästa - fråga vem som helst! 

Jag skulle ha intervjuat Lars Lerin för Reporter (föregångaren till QX) strax efter min intervju med Jonas Gardell 1986. Tyvärr blev det inte av men jag fick tidigt upp ögonen för Lerin. Själv var jag fattig som en kyrkråtta men försökte (dessvärre förgäves) få mina föräldrar att köpa konst av honom, innan han blev för dyr. 

Lars Kepler - innan Lars Kepler

Stjärneborg av Alexandra Coelho Ahndoril fick 2004 års Katapultpris och är en av mina favoritromaner. Den handlar om Tycho Brahe, astronom och bondeplågare. Bondeplågare av astronomiska mått! 20 år efter hans död fanns inte ett spår kvar av hans boställe på Ven, bönderna hade jämnat allt med marken.

Egentligen är det Tychos fru Kristin som är huvudperson i romanen som påminner mig om den fina Girl with a pearl earring av Tracy Chevalier i tonen. Kristin tuggar kat. Nej det gör hon förstås inte, men något tuggar hon. Kåda? Så intimt beskrivs allt att man tror man är med på plats. Det är så länge sedan jag läste boken så länkar till Annika Koldenius vars litteratursmak ofta liknar min.

Alexander Ahndoril har jag ännu inte läst, annat är som ena halvan i Lars Kepler, men äger en väldigt snygg bok av honom, Den magiska disciplinen. Ser ni hur lika de här omslagen är? Lika som bär. Den ena utgiven av Bonniers, den andra av Norstedts.

När jag hörde att författarparet brukar se massor av amerikansk thriller och att inspirationen kommer därifrån förstodjag varför jag gillar deras böcker så mycket. Vill fortfarande ha fler bra thrillertips förresten. 

(Länkar till ett tidigare inlägg om pseudonymer där halva texten handlar om Lars Kepler.)

Höken, 80-talet, Strindberg och Kathy Acker

Idag drog jag iväg till Höken i Norrtälje med brorsdottern Alex och Punk-Mija. Höken och jag lärde känna varann i Stockholm i mitten av 80-talet när jag såg ut som nedan. Höken och jag var nog rätt lika när jag tänker efter.



Höken räknas som den första graffitimålaren i Sverige och jag har varit på massor av utställningar under åren som gått.

Här har Höken målat väninnan Bibi som Dorian Gray

Punkförfattaren Kathy Acker läste vi förstås då.

Här har han målat Strindberg som Munchs Skriet. 

Batman och Joker

Och slutligen en mer nedtonad bild av Haruki Murakami. 

Från texten till ett evenemang i Gnesta konsthall hämtar jag följande: "Höken har i sin långa karriär både varit barrikadmålare och kulissmålare på kungliga operan och dessutom hållit i graffitikurser på fryshuset. 

Han är kanske den enda som presenterat sig som Ankarström för vår kung i samband med att han mottog ett pris. Sven-Arne Hökenström är representerad bland annat på Moderna museet."

När vi skulle dra iväg igen på vår lilla road-trip så fick jag den här inbjudningen till nästa utställning, på Galleri Galeriet i Gamla stan, i november.

Jazzsångerskan Isabella Lundgren släpper sin första skiva

Ni som är mina vänner på Facebook eller följer mig på twitter vet att jag brukar tjata om mitt begåvade kusinbarn Isabella Lundgren, jazzsångerska. Nu är det dags för skivrelease. Lyssna bara på den här rösten så fattar ni varför jag inte kan sluta tipsa om henne. Ni kan tacka mig sen. Först en inspelning med Nils Landgren från 2007, sen två nyare från Debaser Medis och Stampen.

Och lyssna på de två spåren som finns med på hennes hemsida. Enastående bra, och det säger jag inte bara för att vi är släkt och delvis lika som bär. Fast jag är förstås dubbelt så gammal, nuförtiden.

Karolina Ramqvists releasefest + Greta Garbo och lejonet

Ikväll har jag varit till Riche på releasefest för Karolina Ramqvists Alltings början. Tyckte så mycket om den! En lätt klaustrofobisk glasburkskänsla kring huvudpersonen som i och för sig inte är overksam men ändå verkar märkligt passiv. Saker händer ändå. Tyckte du som jag om Flickvännen så tveka inte, läs den här som faktiskt är ännu bättre! Recensionerna har varit överväldigande bra och någon har visst redan utnämnt den till en klassiker. Det förtjänar den! Se den som en generationsroman i Ulf Lundells Jacks efterföljd, men nu med ung kvinna i huvudrollen.

Läste en intressant intervju av Jens Liljestrand med henne i Fokus. Där finns ett foto som genast fick mig att tänka på Greta Garbo och lejonet. Rätt lika, eller hur?

Och så tog jag en mingelbild på Riche, men den blev bara för dålig. Ok jag lägger in den ändå! Kan egentligen bara fotografera böcker som jag först lagt på ett bord. Alla vände inte ryggen åt mig kanske jag bör tillägga och jag stortrivdes som vanligt.

Nina Ramsby och Åke Edwardson, lika som bär

Påmindes om Nina Ramsby när jag lyssnade på Martina Haags sommarprogram idag (där Haag för övrigt gick till en härlig och rätt subtil attack mot flum och new age. Bra gjort! Vill säga att jag inte alls är främmande för att det finns mycket vi inte kan förklara, att det visst kan finnas andra dimensioner osv, men de som ser övernaturligheter i nästan vad som helst har jag inget till övers för.).

Ok, Nina Ramsby då. Jag är väldigt fascinerad av röster och det fungerar åt båda hållen, dvs vissa älskar jag, andra står jag knappt ens ut med. Ramsbys röst älskar jag! I hennes slamriga genombrottsgrupp Salt ligger den inte så nära mikrofonen, men Bluster är så bra så måste ta med den.

Har ni förresten sett att Ramsby och den fina deckarförfattaren Åke Edwardson är lika som bär? Om ni inte läst hans böcker om kommissarie Winter så är det ett tips. Winter är för övrigt också en musikälskare, fast snarare av svår jazz.

Nina igen, här med Embee

Och nedan med hennes grupp Baxter

Visplattorna från senare år är också bra, men det blir lite jämntjockt, orkar inte lyssna igenom en utan att tröttna lite. Ett par visor åt gången däremot, hur bra som helst!