Skönhetsideal och antirasism

Här är mitt skönhetsideal. Om jag själv motsvarade det skulle jag utsättas för rasism.

Komma och gå av Taiye Selasi

Michael Jackson 💕

Pam Grier (otroligt lik Pharrell Williams!)

Sly Stone

Stevie Wonder

Gil Scott-Heron

Jag såg alla amerikanska tv-serier som Svt sände på sjuttitalet och tog starkt intryck av medborgarrättsrörelsen, mordet på Martin Luther King och av musiken som flödade ut från Motown. 

Diana Ross

Marvin Gaye

Angela Davis

En mycket välskriven bok som fick mig att se vardagsrasismen ännu tydligare är Här är jag nu av Karen Campbell. Den handlar om Abdi, en svårt traumatiserad flykting från Somalia. Hans försök att förstå det samhälle han hamnat i är en verklig ögonöppnare. Likaså hur människor väljer att behandla honom, en del hjälpsamt, andra hatiskt. Det är ett val.

Rekommenderas!

Jag förstår inte rasisternas bevekelsegrunder och inser samtidigt att ett sånt här inlägg i sig kan uppfattas som rasistiskt, som en välmenande klapp på huvudet. Det var bokomslaget överst som slungade mig tillbaka till min tonårstid. Plötsligt kunde jag inte sluta leta efter bilder på mina favoritartister/förebilder. Först när jag skrev att detta var mitt skönhetsideal insåg jag vad det skulle innebära om jag själv såg ut så ...

När jag var påklädare på Operan minns jag att en operasångare sa att rasismen inte kommer att ha en chans. (Detta var när Ny demokrati och Lasermannen härjade så egentligen verkade läget nattsvart.) Hans fem barn hade klasskamrater från alla möjliga delar av världen, aldrig att de skulle bli rasister. Och ju fler invandrare Sverige tagit emot, desto mindre rasistiska har vi faktiskt blivit.  Invandringen har trots kostnader och bidrag som behöver utgå till flyktingar ändå bidragit med mer pengar till Sverige än den kostat oss. Rasisterna kommer att förlora, men just nu känns läget mörkt igen.

I Tyskland pratar folk med varann

Tyskarnas kärlek till Sverige tar sig många uttryck (se nedan). Hoppas vi snart börjar återgälda den. En sak som slår mig varje gång jag är i Tyskland är att okända pratar med varandra, överallt. I hissen, på bussen, vid rödljuset. Det är ett ständigt interagerande. 

När jag påpekade det för min tyska kollega suckade hon och sa att inte ens om hon sitter och lyssnar på musik slutar folk prata, att bussgrannen ofta påkallar uppmärksamhet så hon måste plocka ur lurarna och konversera en stund. 

En berättelse utan älg men med hjärta

Viktigt tips till alla författare

Gör inte så här. Aldrig någonsin.

(exemplet hämtar ur Jen Campbells Bokhandelsblues.)

Jag har skrivit en slogan!

Min vecka som Sweden (del 2), nu med politik.

       På fredagskvällen skickade jag ut en love attack from Sweden (med Timbuktu och ADL, en idol från nittitalet) - sen blev jag politisk. Jag höll det mycket enkelt och vände mig (direkt typ) till Socialdemokraterna. Ungefär så här skrev jag (fast på engelska):

• Har ni glömt era rötter? 
• Har ni glömt "Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov"? 
• Varför försöker ni inte ens förklara varför vi har skatter & hur en generell välfärd genom skatteutjämning fungerar?
• Alla människor bör behandlas som fullvärdiga medborgare, oavsett om de kan bidra eller inte. 
• Alla kommer inte att kunna arbeta, men det är inget skäl till att de som inte kan ska lämnas utanför och behöva vända sig till kyrkor och välgörenhet.
• Nu är ett gyllene tillfälle att svänga till vänster, vi är många som väntar på det
• Sluta prata högerspråk, lyssna till de som vill ha förändring 
• De rika som röstar på högern kommer aldrig att hålla med mig, men vi är många som vill betala högre skatter förutsatt att de går till ett bättre liv för alla, inte bara för de rika. 
• För stora klyftor mellan rika och fattiga är farligt. Vi måste kunna leva sida vid sida, ha mat att äta och tak över huvudet. 
• Självklart ska vi hjälpa varann och inte lämna allt till staten, men det basala ska ingen behöva be om.

Samtidigt som jag postade mina förberedda tweetar så rasade det in kommentarer. Mängder av läsare från England, Kanada, Tyskland, Australien, Tasmanien, USA, Belgien osv tackade och delade. Många skrev att de äntligen kände igen Sverige, att de längtat efter att någon skulle ta upp det här ämnet, att samma sak hände i deras eget land och att de inte ville ha det så. Jag svarade så många jag hann, tackade för support och delade själv användbara länkar jag fick. 

Jag är inte nostalgisk men känner att vi håller på att förlora något viktigt. Varför klumpar Socialdemokraterna ihop sig med de flesta andra partier i mitten? Hur kan de INTE känna att tiden är inne igen? Att måttet är rågat, att väldigt många ser andra värden i livet än att shoppa oss ur kriser, att miljön och solidariteten betyder mer. Människor före profit. Välgörenhet får aldrig ersätta samhällets omsorg om individerna. Samma sak händer i land efter land och det känns för jävligt!

Det finns hur många tecken på denna strömning som helst och inte bara från förväntat vänsterhåll. Vad ska till för att väcka ett parti som tappat riktningen? Jag har länge velat rösta på Socialdemokraterna men de gör det inte lätt för mig.

Har bloggat tidigare på detta tema här. 

Min vecka som Sweden. Först musik ....

För någon vecka sedan twittrade jag från "världens mest demokratiska twitterkonto" = @sweden-kontot som har 68 000 följare! Som första land i världen överlämnade Sverige, genom Visit Sweden, för två år sedan sitt twitterkonto till en svensk medborgare/vecka. Tanken var att visa upp ett mångfacetterat Sverige Man kan inte söka sig dit utan blir nominerad och nagelfaren av en jury innan man tillfrågas. Man ska vara en aktiv twittrare, en intressant person med tydliga och starka intressen så det kändes verkligen som ett hedersuppdrag.

En tidigare kurator för Sverigekontot hade tipsat om svensk musik under hashtag #swedenmusic och eftersom musik är mitt största intresse, jämte litteratur, så följde jag hans exempel. Inledde med bob hunds Tralala lilla molntuss och fortsatte tipsa om sånt jag själv gillar.

Den här veckan dog Doris Lessing. Hon var en stor idol och twittrandet om henne ledde mig snabbt in på bokspåret så jag började tipsa om svenska författare. Försökte hålla mig till såna som översatts: Tomas Bannerhed, Ninni Holmqvist, Åsa Larsson, Kristina Ohlsson, Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren, Kristian Lundberg, Susanna Alakoski, Leif GW Persson, Tove Alsterdal.

Den 20 november grattade jag Selma Lagerlöf 155 år! Det var väldigt många från alla möjliga länder som hängde på den gratulationen så hon är en i högsta grad levande ehuru död författare.
Sen fick mina 68 000 följare hänga med när jag åkte jag till en ateljé i Vasastan och köpte en hand av ung konstnär eftersom jag fastnat för hans utställning "Den vidrige" som fanns på Odenplans tunnelbanestation.

Av John Jacobsson

Därefter tipsade jag om Anna Odells film Återträffen och om att den intressante countertenoren M. Lamar var i Sverige. Och så skrev Jonas Gardell på ett upprop mot rysk homofobi, så jag gjorde detsamma och delade den länken. Så långt var jag på mammas gata.

Sen skulle det bli fotbollsmatch och i hastigheten råkade jag skriva Zlatan IbrahimoWITZ och blev snabbt både hånad och utskrattad. Svettigt. Men en fellow twittrare hörde av sig direkt och föreslog att jag snabbt skulle radera den tweeten och publicera en ny. Puh!

Så publicerade Resumé en artikel om att IKEA valt att bort bilder på ett lesbiskt par från ett magasin innan det skulle tryckas på ryska så det twittrade jag om, mycket tidigt så många krävde länk. 

Därefter tipsade jag om Carl Johan De Geer, om Martin Schibbye & Johan Persson som var på tv, om Susanne Ostens fascinerande film Bröderna Mozart, orättvist bortglömd.

M. Lamar

Sista dagen tipsade jag om några fina turistmål i Sverige, bara ställen jag själv sett och tyckt om: Falu koppargruva, Glimmingehus, Mårbacka, Stockholm, Skokloster, Hildasholm. Julpyntade och fotade till och med lite för att hinna visa några ljusstakar och adventsstjärnor.

Glimmingehus

En sak jag inte tagit med i beräkningen var alla följare som krävde interaktion, som ville ha svar på alla möjliga frågor eller bara småprata, allt mycket mer tidsödande än jag var beredd på. Roligt men utmattande. En vecka var lagom om jag säger så.

Fortsättning i nästa inlägg...

Svårt att hitta information om kandidaterna i kyrkovalet 2013

Östra Ämterviks kyrka (hembygdskyrka, ej nuvarande)

Jag är medlem i Svenska kyrkan, inte aktiv alls, men skulle aldrig drömma om att inte rösta. Det visade sig bli svårare än jag anat. På lokal nivå fanns två valsedlar: Centern och Samverkan för kyrkan i X församling. Eftersom jag inte vill rösta borgerligt var Centern inget alternativ. Alltså försökte jag söka information om de 24 för mig helt okända kandidater som stod på den andra listan, men det visade sig så gott som omöjligt.

När jag kom till kyrkstugan för att rösta frågade jag om den informationen fanns att söka någonstans och fick veta att de hade funderat på att lägga till ålder på varje kandidat. Ålder spelar dock ingen roll för mig, vad jag vill veta är kandidaternas åsikter och ställningstagande i viktiga frågor för att kryssa in mina tre favoriter. Nu kan jag bara hoppas att den 71-årige man som stod överst på min okryssade lista inte är rasist, antifeminist eller homofob.

När jag sökte jobb hos Kulla-Gullas "mamma".

Cecilia Hagen har skrivit två böcker där hon använder sig av Kulla-Gulla-karaktären på ett vis som hon nu får kritik för. Jag uppskattar ofta Hagens krönikor, men när hon intervjuas i Nyhetsmorgon och beskriver Kulla-Gulla som "klok och vacker och så gick det bra för henne" inser jag att vi läste de böckerna väldigt olika. Orättvisorna och fattigdomen är vad jag lade märke till och böckerna bidrog säkert till min politiska hållning.

Så här såg Kulla-Gulla ut på min tid.  Sen blev omslagen jättefula.

Kanske som att den numera utskällda Onkel Toms stuga (1852) av Harriet Beecher Stowe bidrog till min antirasism? (Nu finns det massor av bra böcker som gör samma nytta så ingen vits att tipsa om just den, men som barn var jag väldigt mottaglig för budskapet.) Eller Sotarpojken av Liza Tetzner  (1941) som jag fortfarande inte lyckats skaka av mig.

I mitten av 80-talet, när jag tröttnat på att plugga i Lund, började jag se mig om efter annat att göra. I Sydsvenskan hittade jag platsannons om hjälp med handikappad dotter, framförallt gällde det att simma med henne i en pool i Spanien. Eftersom jag älskar att simma och bada ringde jag direkt och blev bjuden till Malmö på lunch och intervju. 

Hej Martha!

Döm om min förvåning och glädje när kvinnan presenterade sig som Martha Sandwall-Bergström! Författare till böckerna om Kulla-Gulla! (Och till Majken Stolt, född Oskarsson, en ungdomsbok som förmodligen är rätt oläslig idag.) Jag övergick blixtsnabbt från jobbsökande till fan och kunde inte sluta fråga om hennes böcker, så drömjobbet gick upp i rök där och då, men det blev en av mitt livs bästa luncher, och tillsammans med mycket vänligt tack men nej tack-brev bifogades en signerad bok.

Man kan vara glad över en bok utan att ha läst den

Dusty Springfield och Monica Zetterlund, två favoritsångerskor och förebilder

Dusty Springfield älskade Motownsoul och Burt Bacharachs låtar, precis som jag. Långsamt elegant sväng var något av ett signum

Hon var supercool

Monica Zetterlund sjöng också snyggare än alla andra. Hon kom från Värmland.

Hon var politisk.

Hon fick en egen vals.

Hon passade i allt.

Både Dusty och Monica var antirasister och protesterade när deras musiker inte fick sitta vid samma bord eller bo på samma hotell som de själva. Sämre förebilder kan en ha.

Gösta & Marie-Louise Ekman. Plus några svindlande tidsperspektiv

Strax före jul fick Gösta Ekman Svenska akademiens Kungliga pris 2012 för förtjänstfulla insatser. Alltså fick Klas Gustafsons bok Gösta Ekman. Farbrorn som inte vill va' stor följa på julresan. Jag har alltid gillat Ekman, skrattat mest kanske, men också tyckt om hans integritet och hans politiska hållning. "Hellre än att dåliga samveten ska avbördas genom privata initiativ önskar han ett skattesystem som skapar rättvis fördelning."
Han älskar att läsa, nästan över allt annat och hans turbulenta ungdomsår fick honom att pendla mellan depressioner och storhetsvansinne. Då läste han outsiderlitteratur som t ex Aksel Sandemos Varulven. "Det var som ett hugg, jag tyckte han såg så långt in i människor av alla tänkbara kön."

Nu i pocket!

Farmor Greta Ekman var en viktig vuxen i hans liv och han bodde tidvis hos henne. Hon och modern är båda förebilder för hans mor (spelad av Margaretha Krook) i Morrhår och ärter. När Greta var liten hände det att hon fick kliva undan på trottoaren för August Strindberg. Barnen var rädda för honom - givetvis. När jag läser sånt känns det som att göra en snabb tidsresa, som att det inte är så långt mellan generationerna ändå.

En utvikning: min farfar Josef, född 1896, satt som liten i knä på en person född på 1700-talet! Inget han själv kom ihåg förstås, men han fick det berättat för sig. Och själv satt jag förstås i Josefs knä som liten. Svindel. 

För länge sedan läste jag i ICA-Kuriren om ett möte på ett tåg en gång på 40-talet. Brevskrivaren hade pratat med en man vars mormor kom ihåg mordet på Gustaf III. Minns inte alla detaljer, men det svindlade ordentligt. Sånt glömmer jag inte. Och själv har jag en lite yngre väninna vars farfar föddes 1852. Megasvindel!

Tillbaka från tidsresan, åter till boken om Gösta. Som ung genomlevde han några olyckliga år i Limhamn men när nuvarande hustrun Marie-Louise Ekmans skulptur, Det svenska tungsinnet, föreställande en gråtande Gösta Ekman, skulle placeras där vägrade Limhamnsborna ta emot statyn. De ville hellre ha en pissoar. Gösta erbjöd sig då att ordna en ny "där jag står och kissar".

Den här fina statyn gick Limhamn miste om.

Som alldeles nyinflyttad i Stockholm bodde jag några månader i en jungfrukammare på Karlaplan. Ovanför sängen hängde en litografi av Marie-Louise De Geer Bergenstråhle (som hon hette då). Motivet var chockerande, ett tidelag om jag inte minns fel.

Här målar hon en liknande tavla. 

Jag gillar hennes konst väldigt mycket, det är något i det absurda som känns hemma. På 90-talet t ex såg jag Gösta Ekman i den absurda och mycket underhållande pjäsen I fru Wennermans fall på Stadsteatern. Musiken passar mig inte, låter lite kuplettig i mina öron, men texten gillar jag. "Vi vill ha mycket mera skratt, mycket mera skratt i våra gipor."

Minnen från natten då Palme mördades

Fredagen 28 februari 1986 var jag med ett gäng kompisar på Södertälje stadshotell där en vän jobbade som hovmästare. Några av oss åkte tillbaka till hans lägenhet men satt uppe och pratade när de andra stormade in och skrek att vi skulle sätta på tv:n, att Palme var skjuten. Chock och total förvirring, det gick bara inte att ta in.

Att försöka sova kom inte på fråga så vi tog första pendeltåget till stan, köpte en röd ros på Centralen och åkte till Sveavägen där polisen fortfarande höll på med avspärrningar runt blodpölen och där det redan låg några rosor. Min väninna som alltid röstat på socialdemokraterna grät oavbrutet, jag kände mig som förstenad. Ingen visste förstås vad som låg bakom. Tanken på statskupp fanns där.

Vid den här tiden bodde jag i en soffa vid Norra Bantorget. Jag gick hem som i dvala och ringde mamma och pappa. Pappa svarade och blev så chockad att han bara lade ifrån sig luren. Mamma reagerade på liknande sätt. Anledningen till att jag beskriver mina föräldrars reaktion är att de, som röstade på moderaterna, självklart tyckte att det var ett fruktansvärt brott som hade begåtts. 

Alla tänkte inte så. Palmehatet var så enormt starkt, hade till och med eskalerat strax innan mordet. Ungmoderaterna gjorde sitt allra bästa för att sprida det. Jag hängde ofta på Café Opera, bara inte just den kvällen, men kompisar som var där då sa att en fasansfull stämning spred sig. Det fanns de som beställde in champagne och skålade, andra grät högljutt. Och en kollegas bror var strax efter mordet på en fest där många poliser fanns med. Även där skålades det och han orkade inte stanna kvar för att allt blev för hemskt. 

Vad gjorde du då du fick veta att Palme mördats? Kommentera gärna nedan. 

Vi läser - och morgondagens snackis

Igår kom senaste numret av boktidskriften, Vi läser, och där fanns jag oväntat med i en årskavalkad. Kolla bara så glad jag blev!

Kommer i hastigheten inte på en snackis för morgondagen (återkommer till det) men passar på och önskar Boken som för jämställdheten framåt med älgkliv - och som alla älskar! Den vill jag ska bli morgondagens snackis. Och här kommer lite vacker musik.

PS: Idag blev jag påmind av närmaste kollegan (Nostalgifabriken eller nofabriken, på twitter) att jag nyss bloggat om en morgondagens snackis och det är förstås Tänka, snabbt och långsamt av Daniel Kahneman. Ibland har jag pratat för länge och mycket om en bok för att fatta att den ännu inte nått ut brett.

Mitt drömlag till Så mycket bättre

Nina Ramsby

Jocke Berg

Freddie Wadling

Robyn

Titiyo

Peter Lemarc

Som ovan ser alltså min drömuppställning ut nu. Ifall jag kunde vrida tiden tillbaka skulle mitt första drömlag haft med nedanstående artister.

Monica Zetterlund

Ted Gärdestad. Självklart!

Cornelis Vreeswijk

I första säsongen deltog Lasse Berghagen, Lill-Babs, Petter, Thomas Di Leva, September och Christer Sandelin. Petters musik gillade jag väldigt mycket redan innan programserien, men då upptäckte jag även Petra Marklund på riktigt. (Hennes version av Mikrofonkåt var absolut magnifik. Fortfarande den bästa som kommit ur det här programmet.) De andra artisterna här lyssnar jag aldrig på.

Andra säsongen hade Eva Dahlgren, E-Type, Laleh, Tomas Ledin, Lena Philipsson, Timbuktu och Mikael Wiehe med. Skral utdelning för min del, gillar egentligen bara Timbuktu (och Laleh till viss del).

Tredje säsongen innehåller alltså Olle Ljungström, Darin, Miss Li, Maja Ivarsson, Magnus Uggla, Pugh Rogefeldt och Sylvia Wrethammar. Älskar Olle Ljungström, min största svenska idol! Och så tycker jag väldigt mycket om Pugh och Darin.

Har ni som läser min blogg några egna drömlag? Kommentera gärna nedan.

Gavin Extence, Kurt Vonnegut, Joseph Heller, John Irving och Schuberts nionde

Just nu gillar jag den unga huvudpersonen i The Universe vs. Alex Woods av Gavin Extence. Alex bor med sin clairvoyanta mor och en katt som han betraktar som sin syster. När han får en bit av en meteor i huvudet börjar han få epileptiska anfall. Han är (eller blir) en totalt oförställd människa och får en osannolik vän i den tjurige vietnamnveteranen Mr Peterson, en änkling med en blandrashund döpt till Kurt efter Vonnegut.

Kurt Vonnegut. Stor idol för mig!

Det är evigheter sedan jag första gången läste en bok av Kurt Vonnegut, men jag blev närmast besatt. Det blir även Alex som vill starta en bokklubb som enbart ska läsa Kurt Vonnegut-böcker. Vill inte avslöja mer av själva handlingen utan nöjer mig med att räkna upp några av de fantastiska böcker som nämns i boken: Philip Pullmans The dark materials, Joseph Hellers Moment 22, Ken Keseys Gökboet och Bön för Owen Meany som jag tycker är John Irvings allra finaste bok. Läs den!

En utrangerad och älskad biblioteksbok med typiskt omslag

Och så lyssnar de på Schuberts nionde symfoni. Underbart! Det finns så många anledningar att tycka om The Universe vs. Alex Woods och ju mer påläst man är på ovanstående böcker desto roligare blir läsningen.

Har skrivit lite om Gavin Extence förut. Trevlig kille! Han var visst jättebra på schack och fick åka på turné till Ryssland där han dock endast vann en match.

Tituleringssjuka i svenska deckare och du-reformen

Varför tror svenska deckarförfattare att poliserna niar? Att de säger fru Karlsson, doktor Westerlund osv? Hörde det nyss i tv-filmatiseringen av Arne Dahls i övrigt välgjorda Upp till toppen av berget. Det är väldigt vanligt just i deckare och jag fattar ingenting.

Hej på dej! 

Ingen i min ålder niar. Det är något som unga telefonsäljare, butiksanställda och restauranganställda lagt sig till med. De fattar säkert inte vad niandet innebär, att man då ska identifiera vem som står högst i rang eftersom det är hen som ska lägga bort titlarna. Varför skulle någon vilja ha tillbaka ett så krångligt och odemokratiskt sätt att umgås?

Jag gillar hen + lite om tokvänstern på 70-talet

Hen är ett mycket användbart ord som jag använder av tre anledningar: 1) om könet inte är känt eller 2) om könet inte spelar någon roll, dvs istället för henne eller honom, och 3) för de som inte identifierar sig som hon eller han (exempelvis vissa queer- och transpersoner eller könsbytare) som själva väljer att benämna sig hen.

Det finns många som är jätteupprörda över det här, varför fattar jag verkligen inte. Solsidan vulgariserade tyvärr hen-debatten genom dagisepisoden där han bytts ut mot hen i Sockerbagarsången. Det fick mig att minnas tokvänstern på 70-talet. Gud förbjude att hen kidnappas av ett antal virrpannor!

Härliga typer från filmen Tillsammans

En sak till. Har sett att ordet en istället för man även börjat användas. Exempelvis "hur kan en hitta bra nyord " istället för "hur kan man hitta bra nyord". Det skär lite i ögonen än så länge men jag tror att det är en vanesak och sympatiserar helt med tanken att avmaskulinisera språket där det omotiverat förekommer. Ifall omotiverade feminiseringar förekommer bör de också ersättas, ingen diskriminering åt något håll. Språket lever och utvecklas, detta handlar inte om att avköna någon, ingen dramatik alltså kring vare sig hen eller en.

Har tre långsökta men bra boktips: I tystnaden begravd av Tove Alsterdal, Den röda vargen av Liza Marklund och Mannen från Albanien av Magnus Montelius. Ett äldre, men mindre långsökt boktips är Egalias döttrar av Gerd Brantenberg.

Min podcastpremiär handlar om egenutgivning

I tredje avsnittet av Printz publishings podcast Horunge är jag med och pratar egenutgivning. Jättekul! Vet inte vad podcast är, men det spelar ingen roll. Det är som radio kan man säga. Jag är den mest tystlåtna men så hade jag också munnen full av halstabletter hela tiden på grund av svår hosta.

Egenutgivning är ett ämne jag även hade åsikter om i Aftonbladets bilaga, c/o Hanna & Amanda, om den ursprungligen egenutgivna Femtio nyanser av honom av E.L. James. Redan i rubriken finns ett uttryck jag protesterade mot under intervjun, nämligen mammaporr. Det låter snuskigt ju! Varför skulle en kvinna som har barn mer tillhöra målgruppen än en som inte har barn? Nåja, förstår att man måste spetsa till det i marknadsföringen även om jag inte tycker just det här blev bra.

Jag växer som en svamp ur E.L. James huvud

I artikeln ovan kritiserar jag kvaliteten på vissa egenutgivna böcker. Anlita redaktör om du inte ger ut boken via befintligt förlag är mitt tips. Sen glider jag in på jämställdheten som jag upplever har utsatts för en backlash under senare år. Romance är nog en genre i tiden. Kanske är den inte så könsstereotyp som jag inbillar mig? Det återstår att se.

Kan en köttätare överleva en frukost utan kött?

Flög till Frankfurt med SAS häromdagen. Valde vegetariskt frukost på ditresan, eftersom frågan ställdes (bokade via Travellink) och på bokningsbekräftelsen stod "Vegetariskt. Begärd". Jättebra tänkte jag, även om det kanske inte lät helt glasklart.
Väl på planet fanns bara mackor med ost och skinka och  flygvärdinnan sa att det överhuvudtaget inte går att beställa vegetariskt "eftersom det är så många vegetarianer som reser med oss och vi kan inte ha med speciella mackor till dem alla". Ha!

Nu har jag ett kanonbra förslag till flygbolagen - och till SJ inte minst: SERVERA OSTMACKOR! Vill köttätarna absolut ha kött på varenda smörgås de äter i sitt liv så får de ta med sig en korvskiva i en plastpåse.
Jag förstår att man inte kan tillgodose allas specialkost men det finns, SOM SAGT, väldigt många vegetarianer och väldigt många av dessa äter ost.

Nu blev jag påmind, genom Jamiroquais video, om didgeridoo, det värsta instrument som någonsin skapats. Sympatiserar starkt med kvinnan i reklamen som sändes för några år sedan, hon som stampar ihjäl en diggeridoo.

Visste ni förresten att världens näst värsta instrument, säckpipan, ursprungligen användes i krig? Främst bland krigarna gick säckpipeblåsare för att skrämma fienden på flykten. Det förklarar en hel del va?

Gubbtjyvar och det politiskt korrekta

Bo Hansson tycker inte det är en stor grej att han sagt svarting, verkar mest tycka det är jobbigt att han blivit påkommen. Han kanske inte skulle tycka det var så kul att kallas exempelvis gubbtjyv, om man ska hitta på ett uttryck för illustrera att tolkningsrätten inte var hans i det här fallet.

Förr sa vi n****boll utan en tanke på hur illa det lät, men sedan länge vet vi bättre. Vissa framhärdar ändå i att inte använda ordet chokladboll. Varför då? Av vilken anledning tar man strid för rätten att förolämpa andra? Politiskt korrekt används ofta medvetet som skällsord, men hellre det än ignorant.

Chokladboll, hur svårt kan det vara?

Välgörenhet har blivit business, jag tror jag kräks

Har anledningen till att vi betalar skatt försvunnit ur det allmänna medvetandet? Anledningen till att barnbidrag ska utgå till alla barn, inte bara de fattiga, för att ta ett exempel? Hur känner den som av någon anledning hamnat utanför välfärdssystemet? Tänk att bli hänvisad till allmosor, eller till hjälp från kyrkan? Jag menar inte att vi inte ska hjälpa varandra som medmänniskor, men har man inte råd till det grundläggande ska samhället träda in och hjälpa till, utan att man behöver känna sig utpekad. Alla kan inte bli samhällsnyttiga medborgare, men det är ingen giltig anledning att bli lämnad utanför.

Såg Anders "Arga snickaren" Öfvergård nyss på tv. Han gillar att hjälpa till (bra där, och det menar jag helt oironiskt) men skruvade ändå på sig där han stod i smoking på välgörenhetstillställning. Hade han varit 15 år yngre tror jag inte han reagerat alls, då hade allt varit prima liv. Nu inbillar jag mig att hågkomster av hur det gick till i ett annat samhälle syntes i hans ansiktsuttryck.

Kan det uttryckas snyggare än i Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov? Nej. Ett samhälle med alltför stora ekonomiska skillnader blir ett farligt samhälle. Pappa berättade att de fattiga barnen kallades fram till katedern och fick paket med kläder, framför ögonen på sina klasskamrater. Behövs väl ingen större inlevelseförmåga för att fatta hur det kändes? Det är därför det är så viktigt att barnbidraget ges till alla. De rikas föräldrar bidrar mer (när det fungerar som det var tänkt) eftersom de betalar mer i skatt. Utjämning via skattsedeln, hur bra som helst.