Popular a memoir av Maya van Wagenen

Visst ser den här boken ut att handla om klippdockor? Vanligtvis skulle jag inte ha lagt märke till den, men den tonåriga boknörden Maya van Wagenens första bok är läsvärd av flera anledningar. Enligt egen analys befann hon sig längst ner i skolans hackordning - tills hon hittade en 50-talsguide om hur man blir just populär. Som ett experiment börjar hon följa råden i guiden så bokstavligt hon bara kunde och hennes berättelse om vad som sedan händer är väldigt underhållande.

Den här boknörden i hemmasydd favoritklänning gick turligt nog i en snäll byskola i Värmland

Mitt allra första minne, Kennedymordet

Jag minns när John F Kennedy mördades, 22 november 1963. En oerhört allvarlig stämning, förmodligen det mest dramatiska jag upplevt. Sen började jag fundera på om det kunde stämma, om jag verkligen kunde minnas det. Var ju bara fyra år. Men när jag frågade mamma sa hon att jodå det gör du säkert, det var du som berättade det för mig. Se där, en liten dödsbudbärare! Jag och pappa hade suttit framför tv:n och han sa till mig att springa och berätta för mamma vad som hänt.

Prästungen, Fanny Huss och ett ärvt smycke

På 1970-talet var jag sommarguide på Mårbacka. Jag minns när Göran Tunströms alldeles underbara roman Prästungen kom ut. Vi sålde den i butiken och jag funderade länge innan jag köpte den för 63 kr. Vi tjänade 60 kr/dag. Tänk att köpa en ny roman för mer än en dagslön! 

I Juloratoriet, som kom långt senare, skrev Tunström om den bräckliga Fanny Udde vars förebild anses vara Fanny Huss i Sunne. Igår såg jag för första gången ett foto på henne. Runt halsen hade hon det granathalsband jag ärvt av min styvfarmor som köpte flera av hennes smycken.

Fanny Huss*, född Strandell

Fannys halsband, numera mitt

* Fotot på Fanny Huss hittade jag på Nättidningen Rötters hemsida med följande text av Margareta Fredriksson:  "Fanny Strandell vad god vän med Selma Lagerlöf. Hon var hattmodist och hade manufakturaffär som hon år 1900 hade övertagit av sin chef M.E. Wennerström. Hon döpte om rörelsen till Firma Fanny Strandell. Selma Lagerlöf köpte sina hattar hos henne. 1911 gifte hon sig med lantbruksinspektören Henrik Alexander Huss född 1863. Fanny Huss sägs vara en av förebilderna till Göran Tunströms Fanny Udde i Juloratoriet.
(Källa Ulf Dahlberg Sunne: Sammanställning av fastighetsuppgifter.)

Om bra och dåliga böcker och fördelen med pseudonymer

Upptäckte ett intressant blogginlägg av Johanna Lindbäck på Bokhora. Det har inte bara fått många kommentarer utan redan genererat andra blogginlägg (Enligt O och Litteraturkvalster) och även om jag inte har en renodlad bokblogg intresserar jag mig för ämnet.

Själv läser jag sällan ut en bok som inte tilltalar mig, därför skriver jag i stort sett bara om böcker jag gillar. Gillar jag inte en bok som anses bra kallar jag den förmodligen inte dålig, utan säger att den inte tilltalar just mig. För att anknyta till Lindbäcks inlägg så fastnade jag varken för Boktjuven eller Jellicoe road men har en känsla av att åtminstone den senare är en bra bok. Jag orkade bara inte lägga pusslet som behövdes.
Flyga drake tyckte jag mycket om och där handlade det inte om suveräna litterära kvaliteter utan om en berättelse som grep tag.      

Efter att jag läst litteraturvetenskap i slutet av 80-talet hade jag i åratal svårt att bara nöjesläsa böcker. Jag tolkade ALLT vilket i och för sig var intressant, men en del av läsglädjen försvann under lång tid. Ju mer jag glömmer av litteraturvetenskapen desto friare läser jag. Nuförtiden är det mycket 'gillar eller gillar inte' och endast sparsmakat formulerade analyser om varför. En del har gått förlorat, annat har återerövrats.
Eller som när jag läste Harry Potter och oväntat hamnade i bokslukaråldern. Kände mig som barn igen! Samma sak hände varje gång det kom en ny H.P. Jag struntar i varför, älskar att Rowlings fantasifulla berättelser får mig att känna så.

Jag i första slukaråldern

Jag skulle gärna läsa böcker utan att känna till författarens namn, som när man läser en bok skriven under pseudonym. Alla påverkas av fördomar om redan känd författare och jag skulle vilja testa varje text utan någon ledtråd. Det ställer högre krav och ger en rättvisare bedömning. Inget gammalt slagg som påverkar. Tänk en Augustjury som valde böcker så.

Det bästa från 2012

För en månad sen blev jag bloggutmanad att sammanfatta 2012 (inget favoritår för övrigt) av min vän Helen Alfvegren. Här kommer alltså fjolåret i korthet.

Årets konserter:

• D'Angelo i Filadelfiakyrkan (återkommer till honom nedan). 
• John Lindbergs Trio på Katalin i Uppsala  
• Johannespassionen på Wermlandsoperan
• Tosca (med José Cura) på Kungliga Operan
• Carmen på Malmö Operan
• Madonna på Ullevi. Hon var liten som en myra, vacker & vig.
• Isabella Lundgrens releasekonsert, på Teater Lederman, för debutplattan. 
• Michael Kiwanuka på Münchenbryggeriet

Årets hångel: -

Årets sommarnatt: -

Årets besvikelse: D'Angelos konsert. När han två timmar försenad gick på scenen glimmade det visserligen till då och då, men allra mest blev det en seg historia med oändliga improvisationer.

Årets (enda) resa: Bokmässan i Frankfurt.

Årets upptäckt: Den brittiska spoken word-artisten Kate Tempest på Bookslam, Kulturhuset.

Årets låt: Feelin' Single av R Kelly

Årets film: Äta, sova, dö. Har inte sett den än, men förutsätter att jag kommer att älska den. Säger exakt samma sak om Searching for Sugarman. Fantastiska filmer!

Årets bok: Korparna av Tomas Bannerhed

Årets nya grej (egen rubrik): Medverkade själv i två podcast (Printz Publishings och Bokhoras) innan jag lyssnat på en enda dito. Men det är som radio ungefär.

Årets bästa (egen rubrik): Att två av mina bröder snickrade på min övervåning i ett par veckor. Guld värt!

Hoppas 2013 blir ett riktigt gott nytt år! 

Margot, Bengt och Ingvars vilda hår

När jag gick på gymnasiet i Karlstad på 1970-talet hade jag en klasskamrat som var SSU:are. Hon pratade om någon som hette Margot, hela tiden. Ingen av oss andra visste vem denna Margot var, men förstod ju att det inte var en vanlig människa.

Nu finns det en hel bok om Margot och det enda konstiga med det är väl att det tog så lång tid. Kvällens releasefest på Kungliga Myntkabinettet dominerades för en gångs skull inte av de vanliga bokbransch-människorna utan av politikerna. Kanske hade varit intressant att fundera över vilka politiker som inte var där och analysera varför?

Ingvar Carlssons hår var helt vilt och hans fru försökte trycka till det flera gånger. Ärligt talat, de båda verkade hur trevliga och harmoniska som helst. Av någon anledning kom Ingvar fram till mig och frågade hur jag känner Margot. Var ju tvungen att erkänna att jag inte känner henne alls, fast försökte dra en kortvariant av gymnasietiden i Karlstad, vilket jag också testade på Margot men hon blev lika flackande som Ingvar. Förmodar att de båda fått Die Nase voll med liknande historier under åren.

Har sträckläst den här boken, började i lördags och det gick verkligen inte att sluta innan jag var klar. Gillar den hur mycket som helst och tycker att Bengt Ohlsson var perfekt för uppdraget.

.

Den tändande gnistan och vår allt ljusare stjärnhimmel

DN skrev häromdagen om den nästan osannolika succén med Femtio nyanser av honom, om hur alla plötsligt vill läsa samma bok. För er som intresserar er för fenomenet när alla drar åt samma håll vill jag tipsa om Den tändande gnistan (The tipping point) av Malcolm Gladwell. Få faktaböcker har påverkat mig så (jag bytte till och med ut personer i min närhet som jag identifierade som energitjuvar). Boken handlar mest om hur och varför en viss idé eller produkt får fäste och blir en succé och varför andra inte blir det. Hur intressant som helst!

Koltrasten som trodde att den var en ambulans av Anders Mildner får mig uppmärksam på ljud och tystnad. Hur naturlandskapet förändrats kan man se, men det är betydligt svårare att få grepp om hur ljudet vi utsätts för förändrats. Själv har jag lite lättvindigt trott att vår miljö blivit mer högljudd och får en aha-upplevelse av beskrivningen av hur ett häst-och-vagn-ekipage lät, hur smeder och kopparslagare bankade på, hur djuren väsnades - inte minst under slakten förstås och den pågick i närmiljön. Så förfärligt!

Plötsligt tycker jag att det mesta handlar om ljud, jag har fått upp ögonen för ljud påverkar oss. Själv irriteras jag mer av ljudet från en lekplats än från en väg. Är jag då extremt ogenerös? Troligen inte. De flesta verkar fungera så och anledningen kan (enligt en artikel jag läst) vara att ljuden från barn får oss att tro att vi måste agera, att de kanske behöver vår hjälp?

När jag läser om ljudmattan som breder ut sig över oss tänker jag på städernas ljus, det som nu är så utbrett och starkt att inga europeer ser stjärnhimlen som den egentligen är, dvs de som inte bor i Värmland och norrut, i glesbygden alltså. (Jag har sett en karta på ljuspollutionens utbredning, kanske i DN, men kunde inte hitta den nu.) Stjärnorna i glesbygden lyser så fantastiskt starkt mot en svart himmel, intrycket är alldeles överväldigande! Jag känner säkert många som aldrig sett himlen som den faktiskt ser ut och det känns så sorgligt.

När en stor stad i Sydamerika blev strömlös för några år sedan ringdes larmcentralen ner av ängsliga invånare som trodde att de var utsatta för en attack från rymden. I själva verket såg de stjärnorna på himlen, kanske för första gången.

Jazzsångerskan Isabella Lundgren släpper sin första skiva

Ni som är mina vänner på Facebook eller följer mig på twitter vet att jag brukar tjata om mitt begåvade kusinbarn Isabella Lundgren, jazzsångerska. Nu är det dags för skivrelease. Lyssna bara på den här rösten så fattar ni varför jag inte kan sluta tipsa om henne. Ni kan tacka mig sen. Först en inspelning med Nils Landgren från 2007, sen två nyare från Debaser Medis och Stampen.

Och lyssna på de två spåren som finns med på hennes hemsida. Enastående bra, och det säger jag inte bara för att vi är släkt och delvis lika som bär. Fast jag är förstås dubbelt så gammal, nuförtiden.

När jag intervjuade Jonas Gardell

Nu har jag läst Rikard Wolffs Rikitikitavi och Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Det var som att öppna en dammlucka, minnen från förr bara forsar fram. Liksom Rasmus i Gardells bok flyttade jag på 80-talet till Stockholm från en liten ort i Värmland och sprang på Klubb Timmy, Confetti, Make Up och vad nu alla klubbarna hette. Man behöver påminnas om den tiden, ibland får jag svårt att andas. Jag trodde under en period att de flesta av mina vänner skulle dö, umgicks ju mest med killar.

När jag fyllde 28 hade vi en jättestor fest, lika stor som mitt hår, och flera av de som var med då är nu döda, en kille mördades utanför sin port.

Ungefär vid den här tiden intervjuade jag Jonas Gardell för Reporter (föregångare till QX). Tog med mig kompisen Punk-Mija som fotograf och så åkte vi till Jonas som för dagen satt barnvakt (åt en syster?). Minns inte så många detaljer, men sparade iallafall artikeln. Man kan säga att jag inte skrev lika enkelt då som jag gör nu, fast jag hade ju också tillbringat ett par år i Lund och lärt mig det akademiska tilltalet.

Jonas var så snygg! Inte på ett vanligt bildskönt vis utan betydligt mer intressant, känslig och intelligent, mycket fina ögon. Han liknade egentligen en ung Göran Tunström väldigt mycket.

En av mina yngsta vänner dog i aids. Han trodde att han smittades i Amsterdam. Många år efter hans död hittade jag några vykort från honom, ett av dem från resan till Amsterdam, där han berättar att han träffat en kille. Det låter nog som hämtat ur en bok men så var det och jag kan inte beskriva hur det kändes. Som ett riktigt sjukt spratt kanske? 

En tredje bok som behandlar ämnet, om än inte tiden, är Mitt positiva liv av Andreas Lundstedts. Den har jag ännu inte läst, men ska snart gå på releasefesten. Det som återstår är kanske att rota fram gamla dagböcker från den tiden, men det måste vänta.

En kyrkstöt, Selma Lagerlöf + ett foto på Kejsarn av Portugallien

Fryksdalen i Värmland, så storslaget och vackert. När jag var hemma i byn i somras hade ett uthus på gården där mamma växte upp fått ett nytt tak, det lyste nytt lång väg. För länge sen bodde drängar och pigor i det uthuset. Låter inte klokt egentligen. Har hört sägas att mamman till Stöten föddes i det uthuset. Jag minns honom själv från förr, fast då var han sen länge pensionerad från kyrkstötsysslan som innebar att han gick omkring med en käpp och stötte till menigheten om de höll på att somna i kyrkbänkarna.

Till gården hör ett mer än 200 år gammalt gårdsarkiv med bouppteckningar, testamenten, arvskiften osv. (Bland annat testamentet där min morfars morfars morfar, Erik Ingemarsson, skrev att enda dottern skulle ärva lika som sina bröder. Det tyckte inte bröderna som bestred testamentet.) Lagman Jan Sandelin (se nedan) förmodas förresten vara förebilden till Majoren på Ekeby i Gösta Berlings saga. Selma Lagerlöf själv växte upp på Mårbacka, 7 km norrut. 

Och på Östra Ämterviks kyrkogård sticker morfars och mormors familjegrav upp närmast bakom Selma Lagerlöfs mer grandiosa monument. Utsikten över Fryken är absolut hänförande, det finns inget annat ord. 

I närheten av Selma Lagerlöfs grav finns numera Jan i Skrolyckas (dvs Kejsarn av Portugallien) grav utmärkt med ett enkelt träkors. Här är det enda foto jag känner till av dem som var förebilder till Selma Lagerlöfs fantastiska roman.