A.M. Homes, inte precis en dussinperson.

I maj kommer A.M. Homes senaste roman May we be forgiven i pocket. Guardians recensent menar att ingen är så mörk, rolig och elegant på samma gång och att de som beundrar Jonathan Franzen och Siri Hustvedt kommer att älska denna bok.

This book will save your life (från 2006) var en stor hit bland oss som hittade den. The end of Alice (från 1996) däremot orkade jag nästan inte läsa ut. Den är skriven ur en fängslad pedofils perspektiv och snudd på outhärdlig.

A.M. Homes är så intressant! (Läs Jeanette Wintersons intervju med henne så fattar ni.) Som vuxen letade hon upp sin biologiska mamma, en kvinna hon fantiserat om som närmast gudinnelik och framgångsrik på alla plan, förutom bristen på dotter då. Hon hittar en skrämmande kvinna i kaninpäls och ålderdomlig frisyr, en kvinna som tycker att Homes ska adoptera henne!

Klart min mamma är världens bästa ! Eller...? Hmm, tänk om hon är alldeles hopplös och börjar stalka mig.

Deep Purple, Pajazzo och En handelsresandes död

Senaste avsnittet av Lundströms bokradio handlade bland annat om att ta till sig ett mästerverk. Jag tolkade det som att bli extremt berörd av kulturyttring. Min första riktigt starka kulturupplevelse var när jag 1972 lyssnade på Strange kind of woman av Deep Purple - jag lyssnade på den åtta gånger i rad. Deras första plattor tycker jag fortfarande väldigt mycket om, det var så mycket blues och jazz i deras musik.

Mina allra starkaste upplevelser har nästan alltid med musik att göra. Exempelvis när jag satt i salongen på Operan under ett kostymrep på Pajazzo och Ragnar Ulfvung som clownen Canio sjöng partiet där han insett att hans älskade Nedda är otrogen men han måste hålla masken och uppträda. Skratta Pajazzo! Vem vet vad som gör att en del konstverk går rakt in i hjärtat...

Eller när jag och bästa kompisen såg Lars-Erik Berenett som Willy Loman i En handelsresandes död på Stadsteatern. Så oerhört gripande. Vi skiljdes åt på Plattan utan ett ord, bara en nick. Klumpen i halsen satt kvar i timmar, jag får tillbaka den bara av att återberätta det här. 

Lite om tysk litteratursmak kontra svensk, del 1

Här är omslaget till en av Tysklands bästsäljande romaner nu. I den vaknar Hitler upp i Berlin Mitte. "Ohne Kriegh, ohne Partei, ohne Eva." Angela Merkels är statschef och Hitler beslutar sig för en ny karriär, i tv. Jag har inte läst Er ist wieder da, men har hört att den bryter ny mark i det att den inte bara skrattar åt Hitler (sådana böcker har funnits länge) utan även med honom. 

I Tyskland är man bra på att ta upp sitt förflutna, många ser det som en skyldighet. Enligt mina tyska kontakter läser man också gärna bra fakta, liknande de som säljer bra i Sverige, men en skillnad mot Sverige är att romaner helst ska vara lättsamma och glättiga, inte problematisera. 

Erotiska romaner i Tyskland ska ha stora prunkande blommor på omslaget. Då fattar alla vartåt det barkar. På den tyska översättningen av Fifty shades of Grey-trilogin fick man lov att klistra små lappar med originalomslagen eftersom de blivit så kända.

Att Oprah Winfrey har en bokklubb spelar ingen roll i Tyskland, hennes show har aldrig sänts på tysk tv. Och thrillerförfattarna Simon Becket och Karin Slaughter som sällan säljer bra här hamnar alltid högt på tyska topplistor, men ingen bryr sig där om Marian Keyes. 

Nästa tyska bok jag läser ska inte ha med andra världskriget att göra, men det har följande boktips: Adams arv av Astrid Rosenfeld, Sarahs nyckel av Tatiana de Rosnay, John Boynes Pojken med randig pyjamas, Boktjuven av Markus Zusak eller Högläsaren av Bernhard Schlink.

Om bra och dåliga böcker och fördelen med pseudonymer

Upptäckte ett intressant blogginlägg av Johanna Lindbäck på Bokhora. Det har inte bara fått många kommentarer utan redan genererat andra blogginlägg (Enligt O och Litteraturkvalster) och även om jag inte har en renodlad bokblogg intresserar jag mig för ämnet.

Själv läser jag sällan ut en bok som inte tilltalar mig, därför skriver jag i stort sett bara om böcker jag gillar. Gillar jag inte en bok som anses bra kallar jag den förmodligen inte dålig, utan säger att den inte tilltalar just mig. För att anknyta till Lindbäcks inlägg så fastnade jag varken för Boktjuven eller Jellicoe road men har en känsla av att åtminstone den senare är en bra bok. Jag orkade bara inte lägga pusslet som behövdes.
Flyga drake tyckte jag mycket om och där handlade det inte om suveräna litterära kvaliteter utan om en berättelse som grep tag.      

Efter att jag läst litteraturvetenskap i slutet av 80-talet hade jag i åratal svårt att bara nöjesläsa böcker. Jag tolkade ALLT vilket i och för sig var intressant, men en del av läsglädjen försvann under lång tid. Ju mer jag glömmer av litteraturvetenskapen desto friare läser jag. Nuförtiden är det mycket 'gillar eller gillar inte' och endast sparsmakat formulerade analyser om varför. En del har gått förlorat, annat har återerövrats.
Eller som när jag läste Harry Potter och oväntat hamnade i bokslukaråldern. Kände mig som barn igen! Samma sak hände varje gång det kom en ny H.P. Jag struntar i varför, älskar att Rowlings fantasifulla berättelser får mig att känna så.

Jag i första slukaråldern

Jag skulle gärna läsa böcker utan att känna till författarens namn, som när man läser en bok skriven under pseudonym. Alla påverkas av fördomar om redan känd författare och jag skulle vilja testa varje text utan någon ledtråd. Det ställer högre krav och ger en rättvisare bedömning. Inget gammalt slagg som påverkar. Tänk en Augustjury som valde böcker så.

Beyonce Experience Tour 2007

Börjar bli alldeles stressad över att jag inte ska gå på Beyonces konsert nu, men får nöja mig med att jag var på Beyonce Experience Tour i Globen år 2007. Det var storslaget och showigt, bara kvinnliga musiker, mycket högljutt. Jag blev döv och gallskrek efteråt. En sak jag reagerade över var att hon är mycket mörkare i verkligheten än på bilder. Vacker som en dag var hon!

Visst vet ni vem som var hennes stora idol? Michael Jackson förstås!

Kina förr och nu. Från bläckplumpar till textförvanskning

Hörde på Kulturnytt att några svenska förlag slutar trycka böcker i Kina eftersom texterna riskerar att redigeras. Exempelvis kan en text om Tibet komma tillbaka förvanskad. Det är förstås inte klokt!

Annat var det förr i tiden när rika svenskar beställde målat porslin från Kina. Om en ritning fuktskadats på färden följdes ändå förlagan i detalj. Bläckplumpen återgavs lika noggrant som resten av mönstret. Och hur skulle porslinsmålaren veta? Det kunde ju vara en fråga om smak.

Något måste ha hänt med kinesernas självförtroende.