Den svindlande känslan av att vara någon annan, om än bara i några sekunder

Jag har börjat med en grej och det är att jag liksom går in i en annan människa och ser och upplever världen från hens perspektiv.

Så här går det till: jag får syn på en person och tänker mig in i, eller snarare försätter mig i, den personens (fysiska) situation. Är det en lång människa ser jag allt från en nivå jag själv (1,63 lång) aldrig sett och där hänger jag kvar och ser omgivningen från hens synfält under några sekunder. Längre än så lyckas jag sällan vara kvar.

Vilken fantasi, eller hur? Känslan är svindlande!

Ok, det var det. Har ni hört talas om nåt liknande? Antingen är jag sent utvecklad för jag har bara hållit på med det här i ett år, eller också är det relativt unikt. Finns det någon som känner igen sig?
Har inte märkt något som triggar igång det och det är är inget jag bestämmer mig för i förväg utan plötsligt bara gör jag det. Har även försökt fånga tankar som känns rimliga för personen ifråga men det har inte funkat.

Igår kväll, på pendeltåget, satt jag och läste manus i närheten av ett par män när ett stökigt gäng for fram genom vagnen. Då såg jag hur männen skärpte till sig och plötsligt var jag en av dem. Och det jag kände var ett sorts utökat ansvar, ungefär som när jag är ensam med någon svagare än jag. Undrar om jag kom i närheten av hur bra män känner? Hann inte få kläm på några nyanser men det var en märklig känsla.

Gösta & Marie-Louise Ekman. Plus några svindlande tidsperspektiv

Strax före jul fick Gösta Ekman Svenska akademiens Kungliga pris 2012 för förtjänstfulla insatser. Alltså fick Klas Gustafsons bok Gösta Ekman. Farbrorn som inte vill va' stor följa på julresan. Jag har alltid gillat Ekman, skrattat mest kanske, men också tyckt om hans integritet och hans politiska hållning. "Hellre än att dåliga samveten ska avbördas genom privata initiativ önskar han ett skattesystem som skapar rättvis fördelning."
Han älskar att läsa, nästan över allt annat och hans turbulenta ungdomsår fick honom att pendla mellan depressioner och storhetsvansinne. Då läste han outsiderlitteratur som t ex Aksel Sandemos Varulven. "Det var som ett hugg, jag tyckte han såg så långt in i människor av alla tänkbara kön."

Nu i pocket!

Farmor Greta Ekman var en viktig vuxen i hans liv och han bodde tidvis hos henne. Hon och modern är båda förebilder för hans mor (spelad av Margaretha Krook) i Morrhår och ärter. När Greta var liten hände det att hon fick kliva undan på trottoaren för August Strindberg. Barnen var rädda för honom - givetvis. När jag läser sånt känns det som att göra en snabb tidsresa, som att det inte är så långt mellan generationerna ändå.

En utvikning: min farfar Josef, född 1896, satt som liten i knä på en person född på 1700-talet! Inget han själv kom ihåg förstås, men han fick det berättat för sig. Och själv satt jag förstås i Josefs knä som liten. Svindel. 

För länge sedan läste jag i ICA-Kuriren om ett möte på ett tåg en gång på 40-talet. Brevskrivaren hade pratat med en man vars mormor kom ihåg mordet på Gustaf III. Minns inte alla detaljer, men det svindlade ordentligt. Sånt glömmer jag inte. Och själv har jag en lite yngre väninna vars farfar föddes 1852. Megasvindel!

Tillbaka från tidsresan, åter till boken om Gösta. Som ung genomlevde han några olyckliga år i Limhamn men när nuvarande hustrun Marie-Louise Ekmans skulptur, Det svenska tungsinnet, föreställande en gråtande Gösta Ekman, skulle placeras där vägrade Limhamnsborna ta emot statyn. De ville hellre ha en pissoar. Gösta erbjöd sig då att ordna en ny "där jag står och kissar".

Den här fina statyn gick Limhamn miste om.

Som alldeles nyinflyttad i Stockholm bodde jag några månader i en jungfrukammare på Karlaplan. Ovanför sängen hängde en litografi av Marie-Louise De Geer Bergenstråhle (som hon hette då). Motivet var chockerande, ett tidelag om jag inte minns fel.

Här målar hon en liknande tavla. 

Jag gillar hennes konst väldigt mycket, det är något i det absurda som känns hemma. På 90-talet t ex såg jag Gösta Ekman i den absurda och mycket underhållande pjäsen I fru Wennermans fall på Stadsteatern. Musiken passar mig inte, låter lite kuplettig i mina öron, men texten gillar jag. "Vi vill ha mycket mera skratt, mycket mera skratt i våra gipor."

Idolen Lars Lerins idoler

Lars Lerin älskar Michael Jackson! Varför är jag ens förvånad? Att en av mina idoler idoliserade en annan känns högst rimligt egentligen. Lerin berättade i dagens vinterprat att han sörjde MJ som en familjemedlem. Han hade dagdrömt om att MJ skulle landa med sitt jetplan i Ekshärad, att de skulle bli nära, som systrar. När han spelade Jacksons låt fina och sentimentala låt Ben så sa han att "den där Ben som Michael sjunger om lär ha vart en hamster, och det gör ju inte saken sämre."

Läste förresten häromdagen i SvD att en av Lerins husgudar inom konsten är Åke Göransson. Han  visade sig vara värd att kolla upp. Läs gärna Ola Larsmos fina text om honom.

Hökens vernissage, Sara Key, Sari Palmroth och Barbara Hendricks

På väg till en parapetowka (inflyttningsfest) på Kungsholmen igår stannade jag till på Hökens vernissage i Gamla stan. Det var proppfullt av konstnärer, skådespelare och diversearbetare. Tomas Amede filmade Höken för en dokumentärfilm.

Höken

Bibi som sig själv och som tavla

Sara Key irl och på väggen

Sari Palmroth

I somras var jag på releasefesten för Barbara Hendricks självbiografi och fick för mig att Höken nog skulle bli inspirerad, inte bara av hennes musik utan av hennes liv. Min egen största Hendricks-upplevelse var när hon sjöng Deborahs theme på Polar Music Prize 2010 (som en hyllning till Ennio Morricone). Plötsligt rann tårarna. Hittar inte just den på youtube, men eftersom det nyss varit allhelgona passar ju en dödsmässa bra så här kommer Pie Jesu ur Faurés requiem.

Höken, 80-talet, Strindberg och Kathy Acker

Idag drog jag iväg till Höken i Norrtälje med brorsdottern Alex och Punk-Mija. Höken och jag lärde känna varann i Stockholm i mitten av 80-talet när jag såg ut som nedan. Höken och jag var nog rätt lika när jag tänker efter.



Höken räknas som den första graffitimålaren i Sverige och jag har varit på massor av utställningar under åren som gått.

Här har Höken målat väninnan Bibi som Dorian Gray

Punkförfattaren Kathy Acker läste vi förstås då.

Här har han målat Strindberg som Munchs Skriet. 

Batman och Joker

Och slutligen en mer nedtonad bild av Haruki Murakami. 

Från texten till ett evenemang i Gnesta konsthall hämtar jag följande: "Höken har i sin långa karriär både varit barrikadmålare och kulissmålare på kungliga operan och dessutom hållit i graffitikurser på fryshuset. 

Han är kanske den enda som presenterat sig som Ankarström för vår kung i samband med att han mottog ett pris. Sven-Arne Hökenström är representerad bland annat på Moderna museet."

När vi skulle dra iväg igen på vår lilla road-trip så fick jag den här inbjudningen till nästa utställning, på Galleri Galeriet i Gamla stan, i november.