Den svindlande känslan av att vara någon annan, om än bara i några sekunder

Jag har börjat med en grej och det är att jag liksom går in i en annan människa och ser och upplever världen från hens perspektiv.

Så här går det till: jag får syn på en person och tänker mig in i, eller snarare försätter mig i, den personens (fysiska) situation. Är det en lång människa ser jag allt från en nivå jag själv (1,63 lång) aldrig sett och där hänger jag kvar och ser omgivningen från hens synfält under några sekunder. Längre än så lyckas jag sällan vara kvar.

Vilken fantasi, eller hur? Känslan är svindlande!

Ok, det var det. Har ni hört talas om nåt liknande? Antingen är jag sent utvecklad för jag har bara hållit på med det här i ett år, eller också är det relativt unikt. Finns det någon som känner igen sig?
Har inte märkt något som triggar igång det och det är är inget jag bestämmer mig för i förväg utan plötsligt bara gör jag det. Har även försökt fånga tankar som känns rimliga för personen ifråga men det har inte funkat.

Igår kväll, på pendeltåget, satt jag och läste manus i närheten av ett par män när ett stökigt gäng for fram genom vagnen. Då såg jag hur männen skärpte till sig och plötsligt var jag en av dem. Och det jag kände var ett sorts utökat ansvar, ungefär som när jag är ensam med någon svagare än jag. Undrar om jag kom i närheten av hur bra män känner? Hann inte få kläm på några nyanser men det var en märklig känsla.

Jag har skrivit en slogan!

Mitt allra första minne, Kennedymordet

Jag minns när John F Kennedy mördades, 22 november 1963. En oerhört allvarlig stämning, förmodligen det mest dramatiska jag upplevt. Sen började jag fundera på om det kunde stämma, om jag verkligen kunde minnas det. Var ju bara fyra år. Men när jag frågade mamma sa hon att jodå det gör du säkert, det var du som berättade det för mig. Se där, en liten dödsbudbärare! Jag och pappa hade suttit framför tv:n och han sa till mig att springa och berätta för mamma vad som hänt.

Om översättaren som skrev böckerna själv.

Chris flankerad av moi och Anna von Scheele. På Teatergrillen.

Igår kväll var jag på middag med Chris Cleave och han berättade en fantastisk historia om när den tjeckiske författaren Milan Kunderas böcker oväntat började sälja jättebra i Frankrike. Så bra att Milan blev rik! Och han började få franska läsarbrev med beröm för hans vackra och blommiga språk. Hmmm, blommigt språk? Milan köpte en av sina franska böcker och insåg att den inte hade ett jota med honom att göra.

Milan Kundera förstår franska

Så Milan ringde översättaren som blev väldigt bekymrad men omedelbart erkände att han inte förstod ett ord tjeckiska, men att han blivit så förtjust i själva idén om Kunderas böcker att han helt enkelt skrev dem själv. Har man hört på maken? Han bad så mycket om ursäkt men Milan surade inte, han hade blivit stormrik på kuppen.
Slutet gott, allting gott. Nu samexisterar en korrekt fransk översättning med den blommiga, och fortfarande säljer den blommiga versionen bäst. Jag älskar folk som kan berätta en bra historia! Läs Little Bee så fattar ni vad jag menar.

Omslagen till två trilogier, av Stieg Larsson och Jan Kjaerstad

Har studerat tatueringen på omslagen till de brittiska utgåvorna av Millenietrilogin. Kolla bara så snyggt draken ligger nere på ryggen på The girl with the dragon tattoo. Lisbeths ansikte så gott som helt bortvänt.

På nästa bok, The girl who played with fire, verkar tatueringen ha krympt en aning men är i gengäld på väg upp mot axeln. Lisbeth visar samtidigt mer av ansiktet.

Och på The girl who kicked the hornets' nest har draken helt enkelt krupit över på framsidan och Lisbet ser oss rakt i ögonen. Förmodar att man tänkt till där, eller är det det man inte gjort? Oops. Och inte är det väl samma modell på något av omslagen? Tre olika Lisbeth. Fantasieggande mer än något annat, tycker jag.

Jan Kjaerstads helt underbara romantrilogi om Jonas Wergeland fick fantastiskt snygga omslag när de kom i svensk pocket. På Förföraren (1997) ser vi en man iklädd mask som vänder ryggen till.

Erövraren (1998) visar en glasögonprydd man framifrån, fast blicken riktar han nedåt.

På Upptäckaren (2001) tittar en man rakt fram, genom ett par glasögon. Som om han både vill se och synas extra tydligt. De två första männen kan vara identiska, men den här tredje är helt klart av en annan sort. Yngre och med inte lika definierade ansiktsdrag.

Jag tror att dessa bilder redan fanns och alltså inte skapades enkom för böckerna, men tycker de passar väldigt bra. Dessvärre finns trilogin inte längre kvar i svensk pocket men låna på bibliotek eller leta efter den på loppisar för den är otroligt bra!

Jag är regiassistent och sufflös!

Av en ren händelse blev jag tillfrågad om jag ville vara regiassistent och eftersom jag gillar att säga ja så blev jag det. Samt sufflös. Det är ett hobbyuppdrag, inget nytt jobb.

Drama i 4 akter av John-Erik Leth & Brita Namerius

Regissören/teaterdirektören i väntan på oss

Jag kan inte avslöja något om handlingen men det är ett mordiskt drama - i lantlig miljö. Två föreställningar ges i Stockholm, 4 och 7 juni på Studio Lederman. Föreställningen varar i ca en timme och kostar 160 pix. Som hittat! Ring 08/30 30 94 för biljett.

Nedan några bilder från repetitionerna.

Brita Namerius (Elin) och John-Erik Leth (Otto)

Øivind Glosli (David)

Otto i telefontagen

Ingmar Svensson (Gunnar Granström)

Ingmar Svensson och Martin Simon Hjort (Hugo Johansson)

Dramatiskt ögonblick 

Senare i sommar ska vi turnera några dagar norr om Uppsala (Enåker 23 juli, Sala 25 juli och Huddunge 26 juli). De andra i ensemblen är rutinerade, sufflösen är nervig. Imorgon har vi genrep för publik, på tisdag eller fredag är ni välkomna att kolla in oss :) 

Introvert eller extrovert? Värvet. Jesper Waldersten.

Jag lyssnar på Jesper Waldersten i Värvet och som vanligt känner jag mig befryndad. Inte för att jag tecknar, för det gör jag inte, det är snarast en inställningsfråga. Just nu funderar jag mest över om han är introvert. Har blivit snudd på maniskt intresserad av introvert sedan det kommit ett par böcker i ämnet. Artiklar i ämnet ger vid handen att jag ska räknas dit (att bli just maniskt intresserad av något är ett typiskt drag), men ju mer jag läser på desto mindre introvert känner jag mig.

Dock, jag har ägnat mycket tid i mitt liv åt att hålla folk på avstånd vilket känns lite ogint. Men enligt Introvert. Den tysta revolutionen av Linus Jonkman handlar det om ett sätt att samla energi. Jag känner mig aldrig ensam eller uttråkad i mitt eget sällskap, har tvärtom ett stort behov av att dra mig undan. Jag ogillar att prata i telefon, ringer bara om jag verkligen har ett ärende och jag har svårt för lunchrumsprat. Och när Jonkman beskriver sin definition av helvetet som en "känsla av Finlandsfärja, rave, grisfest eller skumdisco" stämmer det perfekt in på mig.

Jag kan läsa varsomhelst

Men jag gillar att mingla, är optimistisk och lättlurad, har inget pokerfejs, tänker och reagerar snabbt, har ibland rentav dålig impulskontroll. Och jag älskar att gå på middagar med bordsplacering eftersom jag kan hamna bredvid precis vem som helst!

En extrovert som åker buss

Åter till Jonkmans bok: på sidan 180 finns en prickbild som de flesta sägs ha svårt att tyda men som jag inte hade några problem med ("de som reder ut bilden är lite bohemiska, rofyllda människor) och i slutet av boken finns ett test med 57 aspekter av introversion och extroversion. Jag kastade mig extrovert över det och fick +6 poäng vilket gör att jag med endast ett poängs övervikt räknas som mer introvert än extrovert.
Kanske är det lite långt dragna slutsatser ibland, men det är mycket intressant att lära mer om det här ämnet.

Nästa bok i ämnet jag ska läsa är Tyst av Susan Cain. Hennes TED-talk är en riktig ögonöppnare.

(Illustrationerna ovan är gjorda av Jesper Waldersten och jag skrev bara bildtexterna till dem.)

Kina förr och nu. Från bläckplumpar till textförvanskning

Hörde på Kulturnytt att några svenska förlag slutar trycka böcker i Kina eftersom texterna riskerar att redigeras. Exempelvis kan en text om Tibet komma tillbaka förvanskad. Det är förstås inte klokt!

Annat var det förr i tiden när rika svenskar beställde målat porslin från Kina. Om en ritning fuktskadats på färden följdes ändå förlagan i detalj. Bläckplumpen återgavs lika noggrant som resten av mönstret. Och hur skulle porslinsmålaren veta? Det kunde ju vara en fråga om smak.

Något måste ha hänt med kinesernas självförtroende. 

När jag var Loa Falkmans påskfjäderansvariga på Operan + två favoritromaner

I januari blir det fest för alla som gillar pocketböcker när Vilhelm Mobergs utvandrarsvit kommer i specialsnygga utgåvor. Och Joseph Hellers Moment 22 är absolut storartad! (Den och Kurt Vonneguts Slakthus 5 är de bästa antikrigsromaner jag någonsin läst.)

Men jag har alltså två andra favoriter av Moberg och Heller, två existentiella romaner. Mobergs melankoliska Din stund på jorden (från 1963) handlar om en emigrants sista år i livet. Den har sänts som följetong på radio, satts upp som teater och tv-filmatiserats1973. Är helt fristående, men passar att läsa efter utvandrarserien. 

"Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång! Jag kan aldrig komma hit igen!" 

Jag föreställer mig att emigranten lyssnade väldigt mycket på Jussi Björling. 

Börjar man lyssna på Jussi är det nästan omöjligt att sluta.

Någonting har hänt (från 1974) skulle jag kunna citera precis hur mycket som helst ur och nedan kommer tre välvalda.

"Min fru och jag kan egentligen inte tala med varandra om något viktigt längre; fast ibland glömmer jag det och gör ett försök. /.../ Vad är det som har hänt med oss? Nånting har hänt."

"Någonstans djupt inne i sitt lilla jag har han redan tappat bort den ännu mindre pojke han var en gång, den ursprungliga produkten." (om sonen)

"(Världen fungerar helt enkelt inte. Den är en idé som tillhör det förflutna.)"

Nerkrafsat av mig i Någonting har hänt. Tror det handlar om Bob Slocum, men kan inte svära på det.

Ett bra tips för att fatta om man kommer att tycka om en bok lär vara att läsa några rader på åtminstone tre olika ställen i den. Så ifall ovanstående citat tilltalar dig - försök få tag på den här boken. Den passar osedvanligt illa för dig som vill att det ska hända mycket i en bok, åtminstone ytligt sett. Det här är Bob som reflekterar över livet, sitt äktenskap, sin tonårsdotter och son. Det finns drag av Woody Allens Zelig i Bob tycker jag.

Båda dessa böcker läste jag i logen när jag börjat som påklädare på Operan 1986. Jag var bland annat Loa Falkmans påskfjäderansvariga (han hade fjädrar på sin kostym) när han spelade fågelfängaren Papageno i Trollflöjten. Hellers bok är nerklottrad med anvisningar om diverse viktiga byten. I Nötknäpparen fanns uppenbarligen tolv möss, nitton snöflingor och tretton blomstervalsflickor. Kan inte föreställa mig att jag ansvarade för dem alla. 

Här poserar jag lite lätt och ledigt innan jag ska åka till Operan

Ny karriär?

Idag blev jag tillfrågad om jag vill vara regiassistent (ja, jag var tvungen att googla) för en pjäs i sommar. Rätt oväntat. Det lutar åt att jag tackar ja. Min största merit är nog att jag varit påklädare på Operan - eller kanske att jag var teaterombudsperson i gymnasiet? Går det bara att kombinera med ett heltidsarbete och att offra en del semesterdagar så blir det perfekt.

En sak till. Min frisör, som också är hårdrocktrummis, har flera gånger frågat om jag inte kan sjunga i hans band. Finns dessvärre inget som tyder på det, fast tanken ligger och gnager.

Hökens vernissage, Sara Key, Sari Palmroth och Barbara Hendricks

På väg till en parapetowka (inflyttningsfest) på Kungsholmen igår stannade jag till på Hökens vernissage i Gamla stan. Det var proppfullt av konstnärer, skådespelare och diversearbetare. Tomas Amede filmade Höken för en dokumentärfilm.

Höken

Bibi som sig själv och som tavla

Sara Key irl och på väggen

Sari Palmroth

I somras var jag på releasefesten för Barbara Hendricks självbiografi och fick för mig att Höken nog skulle bli inspirerad, inte bara av hennes musik utan av hennes liv. Min egen största Hendricks-upplevelse var när hon sjöng Deborahs theme på Polar Music Prize 2010 (som en hyllning till Ennio Morricone). Plötsligt rann tårarna. Hittar inte just den på youtube, men eftersom det nyss varit allhelgona passar ju en dödsmässa bra så här kommer Pie Jesu ur Faurés requiem.

Är man en bohem så är man

Först nu förstår jag mannen i måleributikens ansiktsuttryck när han sålde fyra färger till min halldörr till mig. Det var medlidsamhet.

Han såg så outgrundlig ut på nåt vis.

Här är mattan som inspirerade till färgvalen. Älskar den mattan! Och kan säga så här, att i det här huset behövs inga barn. Jag har fullt upp med mig själv.
Pustar ut en stund med lite vin och chips innan jag fortsätter på insidan av dörren. Dagens soundtrack är N.E.R.D.

Damn!

Kan en köttätare överleva en frukost utan kött?

Flög till Frankfurt med SAS häromdagen. Valde vegetariskt frukost på ditresan, eftersom frågan ställdes (bokade via Travellink) och på bokningsbekräftelsen stod "Vegetariskt. Begärd". Jättebra tänkte jag, även om det kanske inte lät helt glasklart.
Väl på planet fanns bara mackor med ost och skinka och  flygvärdinnan sa att det överhuvudtaget inte går att beställa vegetariskt "eftersom det är så många vegetarianer som reser med oss och vi kan inte ha med speciella mackor till dem alla". Ha!

Nu har jag ett kanonbra förslag till flygbolagen - och till SJ inte minst: SERVERA OSTMACKOR! Vill köttätarna absolut ha kött på varenda smörgås de äter i sitt liv så får de ta med sig en korvskiva i en plastpåse.
Jag förstår att man inte kan tillgodose allas specialkost men det finns, SOM SAGT, väldigt många vegetarianer och väldigt många av dessa äter ost.

Nu blev jag påmind, genom Jamiroquais video, om didgeridoo, det värsta instrument som någonsin skapats. Sympatiserar starkt med kvinnan i reklamen som sändes för några år sedan, hon som stampar ihjäl en diggeridoo.

Visste ni förresten att världens näst värsta instrument, säckpipan, ursprungligen användes i krig? Främst bland krigarna gick säckpipeblåsare för att skrämma fienden på flykten. Det förklarar en hel del va?

Flugorna och jag känner ömsesidig antipati

Har varit bortrest över helgen. Flugorna som mest brukar surra runt alla takfönster på övervåningen hade flyttat ner i min frånvaro och jag släppte säkert ut ett trettital. Funderade över varför jag sällan ser dem nere hos mig och kom på att de nog tycker jag är lika obehaglig som jag tycker att de är.

Glasögon för solförmörkelsen 1954, för 3D, glasögon med lampor samt en Magic Eye

Jag har läst en fin liten bok som jag vill rekommendera, Om att samla frimärken av Håkan Lindquist. Där finns en kort beskrivning av den stora solförmörkelsen 1954. Folk gick man ur huse för att inte missa det här. Speciella skyddsglasögon tillverkades och mamma köpte ett par som jag liksom övertagit (se fotot nedan).

Om boken ska filmas bör Jonas Karlsson spela huvudrollen, se bara hur lik han är mannen på bokomslaget. Karlsson skriver själv väldigt bra noveller och boken är tunn, därför föreslår jag en kortfilm.

För länge sedan läste jag Luke Rhineharts grabbiga och snuskiga (som jag minns den) Tärningsspelaren. Vet ni att pocketutgåvan som finns ute nu har 3D-omslag? Riktigt coolt! När jag fick veta det letade jag upp mina gamla Gevalia-glasögon som hörde till en reklamfilm för massor av år sedan. Jag förvarar dem alltid nära tv:n, vill inte missa en 3D-chans ifall den yppar sig.
En gång stod jag inne i Pocket Shop Kulturhuset och då kommer Rhinehart med fru in. Han var en oerhört ståtlig man och hade en cowboyhatt i läder på huvudet.

Avslutar min lilla glasögonkavalkad med ett par läsglasögon med inbyggda lampor. Så här ser jag ut i dem. Använder dem mest när ett partytrick känns på sin plats.

Jag har en favorit till som har med seende att göra. Magic Eye! Jag fick kämpa längre än kanske de flesta, men till slut blev jag fantastiskt bra på att se den gömda bilden. Har fortfarande bilder kvar från 90-talet och dem övar jag mig på ibland. Undrar om jag därmed har fått ovanligt spänstiga ögon?

Om en fin höstdag och ett glasbord som fått nog

Träd! Finns det nåt finare? Skulle vara djur då. Utsikt från sovrumsfönstret.

Så här fint har min postlåda det om dagarna

Glasbordet har tröttnat på att vara glasbord och svept in sig i en sari jag fick under sommarens Pridefestival

Ok, jag har skapat men det ska väl ni skita i!

"Att debutera är att upprätta ett kontrakt med läsarna" är titeln på en artikel av Jonas Thente i DN idag. Det tyckte nog inte den författare som en gång skrev ett surt brev till honom och "påpekade att hon inte alls var intresserad av att bli bedömd, eller ens läst. Hon hade skrivit exklusivt för sig själv, som terapi, och nu var hon färdig med den biten."

I Everyone loves you when you're dead berättar Neil Strauss om en intervju med P.J. Harvey. Hon verkar vara inne på samma spår, svarar t ex aldrig på fanmail, och Neil frågar om hon skulle kunna göra sin bästa skiva någonsin, gräva ner den i trädgården så att ingen kunde lyssna, och känna sig tillfredställd med det. Polly Jean tycker att frågan är mycket intressant och kommer fram till att svaret blir ja.

Hmm...

Den tändande gnistan och vår allt ljusare stjärnhimmel

DN skrev häromdagen om den nästan osannolika succén med Femtio nyanser av honom, om hur alla plötsligt vill läsa samma bok. För er som intresserar er för fenomenet när alla drar åt samma håll vill jag tipsa om Den tändande gnistan (The tipping point) av Malcolm Gladwell. Få faktaböcker har påverkat mig så (jag bytte till och med ut personer i min närhet som jag identifierade som energitjuvar). Boken handlar mest om hur och varför en viss idé eller produkt får fäste och blir en succé och varför andra inte blir det. Hur intressant som helst!

Koltrasten som trodde att den var en ambulans av Anders Mildner får mig uppmärksam på ljud och tystnad. Hur naturlandskapet förändrats kan man se, men det är betydligt svårare att få grepp om hur ljudet vi utsätts för förändrats. Själv har jag lite lättvindigt trott att vår miljö blivit mer högljudd och får en aha-upplevelse av beskrivningen av hur ett häst-och-vagn-ekipage lät, hur smeder och kopparslagare bankade på, hur djuren väsnades - inte minst under slakten förstås och den pågick i närmiljön. Så förfärligt!

Plötsligt tycker jag att det mesta handlar om ljud, jag har fått upp ögonen för ljud påverkar oss. Själv irriteras jag mer av ljudet från en lekplats än från en väg. Är jag då extremt ogenerös? Troligen inte. De flesta verkar fungera så och anledningen kan (enligt en artikel jag läst) vara att ljuden från barn får oss att tro att vi måste agera, att de kanske behöver vår hjälp?

När jag läser om ljudmattan som breder ut sig över oss tänker jag på städernas ljus, det som nu är så utbrett och starkt att inga europeer ser stjärnhimlen som den egentligen är, dvs de som inte bor i Värmland och norrut, i glesbygden alltså. (Jag har sett en karta på ljuspollutionens utbredning, kanske i DN, men kunde inte hitta den nu.) Stjärnorna i glesbygden lyser så fantastiskt starkt mot en svart himmel, intrycket är alldeles överväldigande! Jag känner säkert många som aldrig sett himlen som den faktiskt ser ut och det känns så sorgligt.

När en stor stad i Sydamerika blev strömlös för några år sedan ringdes larmcentralen ner av ängsliga invånare som trodde att de var utsatta för en attack från rymden. I själva verket såg de stjärnorna på himlen, kanske för första gången.

En kyrkstöt, Selma Lagerlöf + ett foto på Kejsarn av Portugallien

Fryksdalen i Värmland, så storslaget och vackert. När jag var hemma i byn i somras hade ett uthus på gården där mamma växte upp fått ett nytt tak, det lyste nytt lång väg. För länge sen bodde drängar och pigor i det uthuset. Låter inte klokt egentligen. Har hört sägas att mamman till Stöten föddes i det uthuset. Jag minns honom själv från förr, fast då var han sen länge pensionerad från kyrkstötsysslan som innebar att han gick omkring med en käpp och stötte till menigheten om de höll på att somna i kyrkbänkarna.

Till gården hör ett mer än 200 år gammalt gårdsarkiv med bouppteckningar, testamenten, arvskiften osv. (Bland annat testamentet där min morfars morfars morfar, Erik Ingemarsson, skrev att enda dottern skulle ärva lika som sina bröder. Det tyckte inte bröderna som bestred testamentet.) Lagman Jan Sandelin (se nedan) förmodas förresten vara förebilden till Majoren på Ekeby i Gösta Berlings saga. Selma Lagerlöf själv växte upp på Mårbacka, 7 km norrut. 

Och på Östra Ämterviks kyrkogård sticker morfars och mormors familjegrav upp närmast bakom Selma Lagerlöfs mer grandiosa monument. Utsikten över Fryken är absolut hänförande, det finns inget annat ord. 

I närheten av Selma Lagerlöfs grav finns numera Jan i Skrolyckas (dvs Kejsarn av Portugallien) grav utmärkt med ett enkelt träkors. Här är det enda foto jag känner till av dem som var förebilder till Selma Lagerlöfs fantastiska roman.