Om en fin höstdag och ett glasbord som fått nog

Träd! Finns det nåt finare? Skulle vara djur då. Utsikt från sovrumsfönstret.

Så här fint har min postlåda det om dagarna

Glasbordet har tröttnat på att vara glasbord och svept in sig i en sari jag fick under sommarens Pridefestival

Pressen på att gissa årets Nobelpristagare har börjat

Vid den här tiden på året brukar jag sätta igång och hetsläsa mer komplicerade böcker, såna som jag tror har chans att få Nobelpriset. I år kör jag en riktigt lat variant (har snarare inte kommit igång än utan vill läsa klart Palmebiografin), dessutom återanvänder jag delvis ett äldre inlägg där jag spekulerade i om jag var ett nobelprisorakel.

Imre Kertész

Det här med nobelprisorakel började år 2002 då jag var butikschef på Pocket Shop på Centralen. Samma dag som priset skulle tillkännages stoppade jag ner Mannen utan öde av Imre Kertézs i ryggan bara för att jag fick en känsla. Bra där.

Men redan året därpå blev det katastrof. Strax innan J.M.Coetzee fick priset hade jag nämligen tagit bort hans böcker ur sortimentet (nya böcker kommer in nästan dagligen och gamla får då lämna plats). Ännu värre blev det när jag på plats intervjuades i direktsänd radio och tvingades medge att vi inte hade en enda bok av nobelpristagaren inne. Det ligger mycket prestige i sånt här.

Elfriede Jelinek gissade ingen på, men turligt nog förknippade många mig med henne eftersom jag pratat rätt mycket om hennes böcker genom åren. Om Thomas Bernhard diskuterades nämnde jag alltid hans landsmaninna Elfriede Jelinek. Kanske trodde en del att jag faktiskt gissat på henne?

Harold Pinter kände jag till men inte så mycket mer. Ingen gissning, inget förknippande, ingenting.

2006 var det dags igen. Snö av Orhan Pamuk var den sista i den rad av böcker jag då läste och jag tyckte den var alldeles förtrollande bra. Det snöade hela tiden och jag tyckte om allt i den boken! När ett par timmar återstod innan tillkännagivandet faxade jag samtliga PS-butiker att jag gissade på Pamuk, och frågade för artighets skull vem de gissade på. Vilken triumf!

När Doris Lessing fick priset kunde man ha puttat omkull mig med en fjäder. Hade för länge sedan slutat hoppas att hon skulle få priset. Ingen annan nobelpristagare hade jag läst så många böcker av (räknade till 15 st och Martha Quest-sviten hade jag dessutom läst två gånger). I gymnasiet skrev jag ett paper på hennes sf-serie Canopus in Argos. Älskade den! Många menar att det var just den serien som försenade priset, helt enkelt för att akademien inte förstår sig på genren ifråga. Lessing som är en alltigenom kontroversiell, politisk och respektlös författare håller givetvis sin, av sufismen inspirerad, sf-serie allra högst.

"A certain professor must have died."

En mycket märklig sak inträffade. Männen vägrade läsa böcker av Lessing. En del nästan koketterade med att de aldrig läst en bok av henne och det var sådana som annars aldrig skulle erkänna att de missat ett betydande författarskap. Vad handlade det om? Per Wästberg och Horace Engdahl sa iallafall att man aldrig någonsin belönat ett så stort författarskap och att Lessing dessutom haft en ovanligt hög kvalitet i så gott som allt hon skrivit.

Jean-Marie Gustave Le Clezio var jag inte ens i närheten av att gissa. Undrar vilken av hans böcker man ska börja med?

Största triumfen inträffade när Herta Müller vann, 2009. Dagen innan fick jag en känsla, hörde av mig till vår leverantör, bad dem köpa in mycket av den enda av hennes böcker som fanns i pocket. När jag kom till jobbet sa jag att det blir nog Herta. Gick omkring och orerade hela morgonen om varför när jag plötsligt kände en papperslapp i kavajfickan - på den står det Herta Müller. Förstår att det låter som en lögn men har flera vittnen. Lappen ifråga var en bordsplacering från vår julfest i januari samma år då vår personal från Tyskland var inbjuden. Till deras ära hade jag döpt alla bord efter tyska författare och själv hamnade jag vid Hertas bord. Så var det med det!

Mario Vargas Llosa missade jag och de flesta andra helt. Känslan liknade den inför Lessing, att tåget hade gått. Hade dock både läst och gillat Bockfesten. Om jag inte minns fel gissade jag på Alice Munro det året.

Alice Munro

Tomas Tranströmer missade jag också (då gissade jag på Assia Djebar) men kunde förstås inte låta bli att glädjas över Tranströmer.

Tja, om man nu räknar efter har jag gissat rätt tre gånger på elva år. Tveksamt om man kan kalla mig orakel längre. Jag måste nog pricka in årets pristagare isåfall, eller hur? Två stora favoriter är Alice Munro lice och Margaret Atwood. Återkommer alltså när jag tagit mig ur Olof Palmes grepp.

10 oktober 2013: Vilken fantastisk dag - har prickat rätt igen! Började instagramma tänkbara kandidater i måndags och bestämde redan då att Munro skulle vara den utvalda. Sen började jag ändå svaja mellan Svetlana Aleksijevitj och Munro tills igår då jag ringde vår pocketleverantör och bad dem köpa in extra av Munro (och det har jag inte gjort sedan Herta Müller, se inlägget ovan).

 Med bara några timmar till tillkännagivandet sätter vi ner foten och insisterar på Alice Munro! (Instagramfotot med text)

Det gjorde verkligen susen. Och vi skrek av lycka, kunde inte ha önskat en bättre pristagare! Idag pratas det om att Munro kommer att ändra den lite negativa attityden mot noveller i Sverige, men vi i bokhandeln vet att hon gjorde det för flera år sedan.

Höken, 80-talet, Strindberg och Kathy Acker

Idag drog jag iväg till Höken i Norrtälje med brorsdottern Alex och Punk-Mija. Höken och jag lärde känna varann i Stockholm i mitten av 80-talet när jag såg ut som nedan. Höken och jag var nog rätt lika när jag tänker efter.



Höken räknas som den första graffitimålaren i Sverige och jag har varit på massor av utställningar under åren som gått.

Här har Höken målat väninnan Bibi som Dorian Gray

Punkförfattaren Kathy Acker läste vi förstås då.

Här har han målat Strindberg som Munchs Skriet. 

Batman och Joker

Och slutligen en mer nedtonad bild av Haruki Murakami. 

Från texten till ett evenemang i Gnesta konsthall hämtar jag följande: "Höken har i sin långa karriär både varit barrikadmålare och kulissmålare på kungliga operan och dessutom hållit i graffitikurser på fryshuset. 

Han är kanske den enda som presenterat sig som Ankarström för vår kung i samband med att han mottog ett pris. Sven-Arne Hökenström är representerad bland annat på Moderna museet."

När vi skulle dra iväg igen på vår lilla road-trip så fick jag den här inbjudningen till nästa utställning, på Galleri Galeriet i Gamla stan, i november.

Välgörenhet har blivit business, jag tror jag kräks

Har anledningen till att vi betalar skatt försvunnit ur det allmänna medvetandet? Anledningen till att barnbidrag ska utgå till alla barn, inte bara de fattiga, för att ta ett exempel? Hur känner den som av någon anledning hamnat utanför välfärdssystemet? Tänk att bli hänvisad till allmosor, eller till hjälp från kyrkan? Jag menar inte att vi inte ska hjälpa varandra som medmänniskor, men har man inte råd till det grundläggande ska samhället träda in och hjälpa till, utan att man behöver känna sig utpekad. Alla kan inte bli samhällsnyttiga medborgare, men det är ingen giltig anledning att bli lämnad utanför.

Såg Anders "Arga snickaren" Öfvergård nyss på tv. Han gillar att hjälpa till (bra där, och det menar jag helt oironiskt) men skruvade ändå på sig där han stod i smoking på välgörenhetstillställning. Hade han varit 15 år yngre tror jag inte han reagerat alls, då hade allt varit prima liv. Nu inbillar jag mig att hågkomster av hur det gick till i ett annat samhälle syntes i hans ansiktsuttryck.

Kan det uttryckas snyggare än i Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov? Nej. Ett samhälle med alltför stora ekonomiska skillnader blir ett farligt samhälle. Pappa berättade att de fattiga barnen kallades fram till katedern och fick paket med kläder, framför ögonen på sina klasskamrater. Behövs väl ingen större inlevelseförmåga för att fatta hur det kändes? Det är därför det är så viktigt att barnbidraget ges till alla. De rikas föräldrar bidrar mer (när det fungerar som det var tänkt) eftersom de betalar mer i skatt. Utjämning via skattsedeln, hur bra som helst.

Romanen om Dag Hammarskjölds envetna fans

Nu har jag sett bilder från olyckan 1961 då Dag Hammarskjöld dog en alldeles förtidig död. Måste tipsa om den här tunna romanen om hans ungdomstid i Uppsala. Det vill säga Dag själv är mest som en skuggfigur medan huvudpersoner är två gymnasieungdomar som på varsitt håll fascinerats av honom till den grad att de skuggar honom, får syn på varandra, faktiskt går så långt att de gifter sig med varandra.

Det är en otroligt bra bok, så välskriven! Språket, tonfallet, hela stämningen som är långsam och gåtfull. Även omslaget är fantastiskt, andas någon sorts framtidsoptimism, att allt är möjligt - typiskt för tiden.
Läs och njut!

Margot, Bengt och Ingvars vilda hår

När jag gick på gymnasiet i Karlstad på 1970-talet hade jag en klasskamrat som var SSU:are. Hon pratade om någon som hette Margot, hela tiden. Ingen av oss andra visste vem denna Margot var, men förstod ju att det inte var en vanlig människa.

Nu finns det en hel bok om Margot och det enda konstiga med det är väl att det tog så lång tid. Kvällens releasefest på Kungliga Myntkabinettet dominerades för en gångs skull inte av de vanliga bokbransch-människorna utan av politikerna. Kanske hade varit intressant att fundera över vilka politiker som inte var där och analysera varför?

Ingvar Carlssons hår var helt vilt och hans fru försökte trycka till det flera gånger. Ärligt talat, de båda verkade hur trevliga och harmoniska som helst. Av någon anledning kom Ingvar fram till mig och frågade hur jag känner Margot. Var ju tvungen att erkänna att jag inte känner henne alls, fast försökte dra en kortvariant av gymnasietiden i Karlstad, vilket jag också testade på Margot men hon blev lika flackande som Ingvar. Förmodar att de båda fått Die Nase voll med liknande historier under åren.

Har sträckläst den här boken, började i lördags och det gick verkligen inte att sluta innan jag var klar. Gillar den hur mycket som helst och tycker att Bengt Ohlsson var perfekt för uppdraget.

.

Ok, jag har skapat men det ska väl ni skita i!

"Att debutera är att upprätta ett kontrakt med läsarna" är titeln på en artikel av Jonas Thente i DN idag. Det tyckte nog inte den författare som en gång skrev ett surt brev till honom och "påpekade att hon inte alls var intresserad av att bli bedömd, eller ens läst. Hon hade skrivit exklusivt för sig själv, som terapi, och nu var hon färdig med den biten."

I Everyone loves you when you're dead berättar Neil Strauss om en intervju med P.J. Harvey. Hon verkar vara inne på samma spår, svarar t ex aldrig på fanmail, och Neil frågar om hon skulle kunna göra sin bästa skiva någonsin, gräva ner den i trädgården så att ingen kunde lyssna, och känna sig tillfredställd med det. Polly Jean tycker att frågan är mycket intressant och kommer fram till att svaret blir ja.

Hmm...

Den tändande gnistan och vår allt ljusare stjärnhimmel

DN skrev häromdagen om den nästan osannolika succén med Femtio nyanser av honom, om hur alla plötsligt vill läsa samma bok. För er som intresserar er för fenomenet när alla drar åt samma håll vill jag tipsa om Den tändande gnistan (The tipping point) av Malcolm Gladwell. Få faktaböcker har påverkat mig så (jag bytte till och med ut personer i min närhet som jag identifierade som energitjuvar). Boken handlar mest om hur och varför en viss idé eller produkt får fäste och blir en succé och varför andra inte blir det. Hur intressant som helst!

Koltrasten som trodde att den var en ambulans av Anders Mildner får mig uppmärksam på ljud och tystnad. Hur naturlandskapet förändrats kan man se, men det är betydligt svårare att få grepp om hur ljudet vi utsätts för förändrats. Själv har jag lite lättvindigt trott att vår miljö blivit mer högljudd och får en aha-upplevelse av beskrivningen av hur ett häst-och-vagn-ekipage lät, hur smeder och kopparslagare bankade på, hur djuren väsnades - inte minst under slakten förstås och den pågick i närmiljön. Så förfärligt!

Plötsligt tycker jag att det mesta handlar om ljud, jag har fått upp ögonen för ljud påverkar oss. Själv irriteras jag mer av ljudet från en lekplats än från en väg. Är jag då extremt ogenerös? Troligen inte. De flesta verkar fungera så och anledningen kan (enligt en artikel jag läst) vara att ljuden från barn får oss att tro att vi måste agera, att de kanske behöver vår hjälp?

När jag läser om ljudmattan som breder ut sig över oss tänker jag på städernas ljus, det som nu är så utbrett och starkt att inga europeer ser stjärnhimlen som den egentligen är, dvs de som inte bor i Värmland och norrut, i glesbygden alltså. (Jag har sett en karta på ljuspollutionens utbredning, kanske i DN, men kunde inte hitta den nu.) Stjärnorna i glesbygden lyser så fantastiskt starkt mot en svart himmel, intrycket är alldeles överväldigande! Jag känner säkert många som aldrig sett himlen som den faktiskt ser ut och det känns så sorgligt.

När en stor stad i Sydamerika blev strömlös för några år sedan ringdes larmcentralen ner av ängsliga invånare som trodde att de var utsatta för en attack från rymden. I själva verket såg de stjärnorna på himlen, kanske för första gången.

Om konsten att elda i en tunna

För ett par år sedan fick jag en eldningstunna i present. En stor tunna med hål borrade en bit nedanför mitten, för luftförsörjningen, precis som jag instruerat.

Tunnan placerade jag på några stenplattor och här eldar jag slånbärsbuske. Världens mest idiotiska buske, växer vilt här i Mälardalen. Gissningsvis vill ingen ha den, men ingen har kommit på hur man blir av med den för gott.

Grunda med kartong eller annat brännbart som är lättantändligt, tryck ner rätt många grenar i tunnan och lirka ner en tidning som du tuttar på. Tändvätska behövs bara om det regnat. Det tar ofta en stund att få till en riktig brasa, men när den är igång är det bara att mata på med grenar. Använd en redig spade eller annat lämpligt att trycka ner grenarna så att lågorna når dem. Om det bara brinner långt nere i tunnan så måste elden matas ordentligt med grenar annars dör den.

Det finns sällan anledning att finfördela grenarna, tryck ner så gott det går istället, bränn av en bit och fortsätt trycka ner resten när det går. Ingen vits att jobba i onödan, finns alltid annat som behöver tas om hand (se nedan). Ska du elda en soffa eller annat större föremål så går det att elda den bitvis om man krånglar upp den på tunnan. Kan du slå eller hugga sönder den först är det bra, men absolut inte nödvändigt. Har soffan stått ute är det idé att kolla under locket så att det inte sitter ett getingbo där.

Om du kan, elda på kvällen. Då är gräset fuktigt och man är ensam med fågelsträcken. Den tid du sparar på att inte finfördela allt läggs med fördel på att noga se till att inga små djur följer med i tunnan. Risken är minimal när man eldar i tunna, men se upp om du eldar direkt på marken och sparat ihop till en hög under längre tid. Igelkottarna bosätter sig gärna där.
Hur kul det än är att elda så är det lika bra att ge sig när askan når över lufthålen för då kommer det ändå inte att brinna lika bra. Låt allt stå och slockna helt, gärna i några dagar, innan du tömmer ur askan och drar igång igen.

Kommer på en mycket vag litterär referens och det är att spaden jag trycker ner riset med är en riktig Belinda Bauer-spade, gammal som gatan och rostig på det där snygga sättet. Som den som avporträtteras på omslaget till Mörk jord, en riktigt bra kriminalroman. Finns nu ute i pocket och den är inte bara bra utan väldigt snygg också - köp som present!

Ytterligare ett par läsvärda böcker, inte långsökta alls i sammanhanget: Hasse Alfredssons En liten bok om att bränna löv, ris och kvistar och annat avfall i ett hörn av trädgården och så har vi tjecken Karel Capek vars Ett år med min trädgård jag läste om på en resa till Prag för några år sedan. Om de är svåra att få tag på så sök på antikvariat, eller på antikvariat.nethttp://antikvariat.net/.

Wonder av Palacio & Black Hole av Burns

10-årige August Pullman har ett svårt deformerat ansikte. Alla ryggar tillbaka i fasa vid första anblicken av hans ansikte, en del skriker. Nu ska han börja skolan efter att ha undervisats i hemmet. Det blir en bumpy road för lille Auggie.

Utan det sockersöta slutet hade jag helhjärtat rekommenderat Wonder. Med det sagt så tyckte jag ändå att den var alldeles ljuvlig. Läs! Ge bort den till unga människor, såna som fortfarande går i skolan, till lärare också förresten. (Vill du inte läsa på engelska så kommer Brombergs förlag att ge ut den på svenska.) 

Om man som jag gillar graphic novels och dessutom dystopier så är Black Hole av Charles Burns ett hett om än inte nytt tips. I den drabbas ungdomar, efter att de debuterat sexuellt, av missbildningar. Funkar ungefär som en könssjukdom alltså. Missbildningarna är individuellt utformade och synliga. Här finns så mycket tonårsångest. Tonen är melankolisk och sorgsen. Gillade den så mycket! Kolla in teckningarna bara!

Måsteläsning som synes! Egentligen är det mest omslagen som fick mig att koppla ihop dessa båda. Wonder är feel good, Black Hole är något helt annat.

Winter's bone fick mig att tänka på Allå, Allå, emliga armén

Jag såg Winter's bone när den gick på bio, tyckte den var helt ok, men en bit in i filmen kom jag att tänka på Allå, Allå, emliga armén och då var det kört. Winter's bone är verkligen som gjord för att parodiera. Skulle kunna bli hur kul som helst, den tar sig själv på så stort allvar. När jag började tänka på det såg jag allt som kulisser, såg hur fotomodellsnyggt gråsminkad huvudrollsinnehavaren var. Allt kändes så tillgjort, gråmålat så det skrek om det.

Lite bakgrund: I början av 80-talet följde nästan alla den spännande tv-serien Hemliga armén som utspelades under andra världskriget på en bar. Men några år senare kom parodin och sedan dess tror jag originalserien är osebar, jag skulle nog skratta från början till slut. Mer än åt själva parodin faktiskt.

Jag behöver filmtips

Min favoritgenre är thriller, helst amerikansk, helst konspirationsthriller. Det ska vara lurendrejeri på hög nivå och jag vill känna mig absolut grundlurad i slutet. En favorit från 80-talet är Ingen utväg (No way out) med Kevin Kostner, Sean Young och Gene Hackman.

Vilken hemsk affisch det var ser jag nu. Nåja, filmen är desto bättre även om åttitalsestetiken nu känns lite svårsmält för mig som varken är modemedveten eller nostalgisk.

En annan ännu större favorit är The talented Mr Ripley med Matt Damon, Gwyneth Paltrow och Jude Law. Otroligt bra film, har sett den sju gånger. Det finns så många oförglömliga scener men min favorit kommer precis i slutet, den i en båthytt. Så fruktansvärt hemskt, har aldrig sett Matt Damon bättre än i den här filmen.

Jag har äntligen börjat skriva upp vilka filmer jag gillar och här kommer ett urval så ni vet på ett ungefär vad ni ska rekommendera:

Chinatown
De misstänkta (Keyser Söze!)
Gudfadern 1 och 2 (bra musik också)
Breach
Monster
Brokeback Mountain
Capricorn One (här grundlades min respekt för helikoptrar, rädsla är ett för starkt ord)
State of play
Saturday night fever (vi tyckte travolta var töntig i sin vita kostym men försökte ändå dansa som honom)
Ömhetsbevis (gråtfilm)
De flesta av Hitchcock och Woody Allen
Fanny och Alexander (med den enastående Gunn Wållgren!)
Taxi driver (med  en mycket ung Jodie Foster)
Pans labyrint

När jag var liten var Hitchcocks halvtimmesrysare mina favoritprogram på tv. Det var nog inte meningen att jag skulle få se dem, men jag var säkert ostoppbar.

PS. Fick massor av tips på Facebook och Twitter så listar dem här: Manchurian candidate, Absolut makt, Murder at 1600. Pianot, Eternal sunshine of the spotless mind (tror jag redan sett de båda). La fée, Made in Dagenham, Les femmes du 6ème étage. The Thomas Crown affair. Memento (har jag sett och gillat). Vid himlens utkant, Buddy the Elf. The Adjustment Bureau. There will be blood, Julie & Julia (har jag sett och gillat). This is England, Black Swan (har sett och gillat jättemycket). Och slutligen ett tips på en bra tv-serie: Love my way. Vilken lycka, tack alla ni som tipsat!

Jazzsångerskan Isabella Lundgren släpper sin första skiva

Ni som är mina vänner på Facebook eller följer mig på twitter vet att jag brukar tjata om mitt begåvade kusinbarn Isabella Lundgren, jazzsångerska. Nu är det dags för skivrelease. Lyssna bara på den här rösten så fattar ni varför jag inte kan sluta tipsa om henne. Ni kan tacka mig sen. Först en inspelning med Nils Landgren från 2007, sen två nyare från Debaser Medis och Stampen.

Och lyssna på de två spåren som finns med på hennes hemsida. Enastående bra, och det säger jag inte bara för att vi är släkt och delvis lika som bär. Fast jag är förstås dubbelt så gammal, nuförtiden.

Bilkörning + ljuv musik

Ikväll har jag kört bil, först i solnedgång, sen i fullmåne. Körde genom en allé vid Ekolsunds slott med en gigantisk fullmåne hängande rakt framför mig. Vilken skönhetsupplevelse! Och så lyssnade jag på Prefab Sprout, nästan alltid ett bra val.

Ikväll blev jag helt oironiskt rörd över Vägverkets alla skyltar. Skarp kurva. Viltstängsel upphör. Man känner sig vaggad. Och då är det läge för Beach Boys God only knows, musik som hämtad från himlen.

Eller varför inte ett stycke från samarbetet som nästan fick mig att svimma av lycka; Burt Bacharach och Elvis Costello.

Eller Polarpristagaren Paul Simons och hans kompanjon Art Garfunkels Old friends. Väldigt vacker.

Eller Heart of Gold av Neil Young, "no intro crap, no added stuff, just and only the song." 

Vid det här laget kanske det står klart att jag har noll koll på texterna (fast det vet jag inte eftersom jag har noll koll på texterna), det är bara musiken och rösterna jag bryr mig om. Världens vackraste populärmusikröst tillhörde Karen Carpenter (skruva upp och lyssna bara) som sorgligt nog svalt sig själv till döds. Här är hon och brorsan i gungan.

Natti, natti, nu vaggar jag mig till sömns med Blue Moon av Elvis Presley.

När jag intervjuade Jonas Gardell

Nu har jag läst Rikard Wolffs Rikitikitavi och Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Det var som att öppna en dammlucka, minnen från förr bara forsar fram. Liksom Rasmus i Gardells bok flyttade jag på 80-talet till Stockholm från en liten ort i Värmland och sprang på Klubb Timmy, Confetti, Make Up och vad nu alla klubbarna hette. Man behöver påminnas om den tiden, ibland får jag svårt att andas. Jag trodde under en period att de flesta av mina vänner skulle dö, umgicks ju mest med killar.

När jag fyllde 28 hade vi en jättestor fest, lika stor som mitt hår, och flera av de som var med då är nu döda, en kille mördades utanför sin port.

Ungefär vid den här tiden intervjuade jag Jonas Gardell för Reporter (föregångare till QX). Tog med mig kompisen Punk-Mija som fotograf och så åkte vi till Jonas som för dagen satt barnvakt (åt en syster?). Minns inte så många detaljer, men sparade iallafall artikeln. Man kan säga att jag inte skrev lika enkelt då som jag gör nu, fast jag hade ju också tillbringat ett par år i Lund och lärt mig det akademiska tilltalet.

Jonas var så snygg! Inte på ett vanligt bildskönt vis utan betydligt mer intressant, känslig och intelligent, mycket fina ögon. Han liknade egentligen en ung Göran Tunström väldigt mycket.

En av mina yngsta vänner dog i aids. Han trodde att han smittades i Amsterdam. Många år efter hans död hittade jag några vykort från honom, ett av dem från resan till Amsterdam, där han berättar att han träffat en kille. Det låter nog som hämtat ur en bok men så var det och jag kan inte beskriva hur det kändes. Som ett riktigt sjukt spratt kanske? 

En tredje bok som behandlar ämnet, om än inte tiden, är Mitt positiva liv av Andreas Lundstedts. Den har jag ännu inte läst, men ska snart gå på releasefesten. Det som återstår är kanske att rota fram gamla dagböcker från den tiden, men det måste vänta.