måndag 31 december 2012

Drömsigneringen av Stephen Fry

Visst skulle ni springa benen av er ifall Stephen Fry skulle signera i någon bokhandel? Obs att frågan är helt hypotetisk, han är inte på väg till Sverige såvitt jag vet. Själv skulle jag stå först i kön och inte vika från hans sida. Inte förrän han sjasar bort mig, elegant och samtidigt vänligt på nåt vis.
The lovely Stephen Fry. Stephen, you're always welcome to Sweden. Stay at my place if you like!


söndag 30 december 2012

Idolen Lars Lerins idoler

Lars Lerin älskar Michael Jackson! Varför är jag ens förvånad? Att en av mina idoler idoliserade en annan känns högst rimligt egentligen. Lerin berättade i dagens vinterprat att han sörjde MJ som en familjemedlem. Han hade dagdrömt om att MJ skulle landa med sitt jetplan i Ekshärad, att de skulle bli nära, som systrar. När han spelade Jacksons låt fina och sentimentala låt Ben så sa han att "den där Ben som Michael sjunger om lär ha vart en hamster, och det gör ju inte saken sämre."
Läste förresten häromdagen i SvD att en av Lerins husgudar inom konsten är Åke Göransson. Han  visade sig vara värd att kolla upp. Läs gärna Ola Larsmos fina text om honom.


onsdag 19 december 2012

Tracey Thorn & Ben Watt



- I sound sad. That's just the sound I make, sa Tracey Thorn när hon intervjuades i Kulturnyheterna om nysläppta julskivan. Det stämmer, sorgsen och lite snuvig låter hon. Så fint! 
Ett boktips: maken och bandkollegan Ben Watts drabbande bok Patient passar inte bara de som lyssnade på deras band, Everything but the girl, utan alla som vill läsa en bra bok som råkar handla om hur det är att bli totalt utslagen av sjukdom. Finns i svensk pocket nu.
Mycket bra bok!




tisdag 18 december 2012

Julklappsböcker 2012, Bokhoras podcast plus mera


Förra veckan var jag gäst i Bokhoras podcast och tipsade om julklappsböcker. Det var inte bara allmänna tips utan några läsare hade bett om specifika tips. Vill du inte lyssna igenom hela podcasten finns tipsen listade här. Sedan dess har jag förstås kommit på ännu fler bra julklappsböcker så här kommer ett gäng:

Evig natt av Michelle Paver passar utmärkt till alla som gillar arktiska äventyr. Underbara miljöskildringar, och mot slutet blir det skräck.

The perks of being a wallflower av Stephen Chbosky (kommer snart som Wallflower i svensk pocket) är en brevroman om en ömhudad och mycket omtänksam pojke som inte är som andra. (Nyligen filmad med bland andra Emma Watson.)

Mannen från Albanien av Magnus Montelius. Mycket bra spionroman om vänstern på 70-talet. Gillade du Tinker, taylor, soldier, spy så är detta boken för dig. 

En god man av Ulf Lindström passar kräsna läsare som gillar t ex Kristian Lundberg. Väldigt bra språk, mycket oroande innehåll. Och så Gillian Flynn som är en stor favorit! Otroligt hög kvalitet på hennes hittills tre spänningsromaner. 

Här är mina favoritnoveller hittills från Novellix. (Förutom de här läser jag själv gärna noveller på mobilen via appen Dötid fast de blir ju svårare att ge bort i julklapp.)

Boomerang är välskriven och mestadels lättillgänglig om den ekonomiska krisen i Island, Grekland, Irland, (Tyskland) och USA. Möjligen drar Lewis för stora växlar på folksjälen men det gör å andra sidan boken ännu mer intressant.
All I want for Christmas is planekonomi av Sara Granér. Glittrande snygg, passar till alla!

Vill du inte ge bort en dansk bok så finns denna på svenska (Om det var krig i Norden) och ser då ut som ett svenskt pass. Ge bort den till någon som behöver inympas med humanism.
Korparna av Tomas Bannerhed är mag-ni-fik! Drillsnäppor och kornknarrar! En bondefar som blir allt underligare. En son som inte vill överta gården utan bara intresserar sig för fåglar. En alldeles underbar bok till den litteräre läsaren.

Before I go to sleep av S.J.Watson. Kvinna som förlorat minnet bor med en man som påstår sig vara hennes make, men hur ska hon kunna lita på att han verkligen är det? Bladvändarspänning med en riktigt bra twist mot slutet. (Finns inbunden på svenska.)

En hamsters dagbok. Edward 1990-1990 av Miriam Elia och Ezra Elia är en charmig och rolig liten presentbok om en cynisk hamster på spaning efter meningen med livet.

Den krympande hustrun + Alla mina vänner är superhjältar av Andrew Kaufman är två skruvade, roliga, romantiska och tänkvärda kortromaner. Också nästan av presentbokskaraktär, dvs passar väldigt många.



söndag 9 december 2012

När jag var Loa Falkmans påskfjäderansvariga på Operan + två favoritromaner

I januari blir det fest för alla som gillar pocketböcker när Vilhelm Mobergs utvandrarsvit kommer i specialsnygga utgåvor. Och Joseph Hellers Moment 22 är absolut storartad! (Den och Kurt Vonneguts Slakthus 5 är de bästa antikrigsromaner jag någonsin läst.)
Men jag har alltså två andra favoriter av Moberg och Heller, två existentiella romaner. Mobergs melankoliska Din stund på jorden (från 1963) handlar om en emigrants sista år i livet. Den har sänts som följetong på radio, satts upp som teater och tv-filmatiserats1973. Är helt fristående, men passar att läsa efter utvandrarserien. 

"Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång! Jag kan aldrig komma hit igen!" 

Jag föreställer mig att emigranten lyssnade väldigt mycket på Jussi Björling. 
Börjar man lyssna på Jussi är det nästan omöjligt att sluta.

Någonting har hänt (från 1974) skulle jag kunna citera precis hur mycket som helst ur och nedan kommer tre välvalda.

"Min fru och jag kan egentligen inte tala med varandra om något viktigt längre; fast ibland glömmer jag det och gör ett försök. /.../ Vad är det som har hänt med oss? Nånting har hänt."
"Någonstans djupt inne i sitt lilla jag har han redan tappat bort den ännu mindre pojke han var en gång, den ursprungliga produkten." (om sonen)
"(Världen fungerar helt enkelt inte. Den är en idé som tillhör det förflutna.)"

Nerkrafsat av mig i Någonting har hänt. Tror det handlar om Bob Slocum, men kan inte svära på det.
Ett bra tips för att fatta om man kommer att tycka om en bok lär vara att läsa några rader på åtminstone tre olika ställen i den. Så ifall ovanstående citat tilltalar dig - försök få tag på den här boken. Den passar osedvanligt illa för dig som vill att det ska hända mycket i en bok, åtminstone ytligt sett. Det här är Bob som reflekterar över livet, sitt äktenskap, sin tonårsdotter och son. Det finns drag av Woody Allens Zelig i Bob tycker jag.

Båda dessa böcker läste jag i logen när jag börjat som påklädare på Operan 1986. Jag var bland annat Loa Falkmans påskfjäderansvariga (han hade fjädrar på sin kostym) när han spelade fågelfängaren Papageno i Trollflöjten. Hellers bok är nerklottrad med anvisningar om diverse viktiga byten. I Nötknäpparen fanns uppenbarligen tolv möss, nitton snöflingor och tretton blomstervalsflickor. Kan inte föreställa mig att jag ansvarade för dem alla. 
Här poserar jag lite lätt och ledigt innan jag ska åka till Operan


Ensam, av och om August Strindberg

Är du nybörjare på Strindberg rekommenderar jag att du försöker få tag på kortromanen Ensam. Känns inte alls så daterad som annan samtida litteratur. Mycket inkännande, bland annat om gamla vänner som träffas men som inte längre har något att säga till varandra. Den desillusionerade äldre mannen i berättelsen kan ha sett ut som mannen på bilden.
Blev påmind om Ensam idag av Jessica Johansson som skrivit ett längre inlägg om den och vi kom på att vi måste försöka sprida ordet om den.
Avslutar med en gammal plåga från 70-talet. Den ringer fortfarande i öronen.

onsdag 28 november 2012

Vi läser - och morgondagens snackis

Igår kom senaste numret av boktidskriften, Vi läser, och där fanns jag oväntat med i en årskavalkad. Kolla bara så glad jag blev!
Kommer i hastigheten inte på en snackis för morgondagen (återkommer till det) men passar på och önskar Boken som för jämställdheten framåt med älgkliv - och som alla älskar! Den vill jag ska bli morgondagens snackis. Och här kommer lite vacker musik.
PS: Idag blev jag påmind av närmaste kollegan (Nostalgifabriken eller nofabriken, på twitter) att jag nyss bloggat om en morgondagens snackis och det är förstås Tänka, snabbt och långsamt av Daniel Kahneman. Ibland har jag pratat för länge och mycket om en bok för att fatta att den ännu inte nått ut brett.

tisdag 20 november 2012

Mingel på holländska ambassaden.

När Herman Koch var i Sverige för ett tag sen var jag på ett mingel på Holländska ambassaden, den enda ambassad som ligger på Södermalm, i ett vackert palats.

Bakom Karin Wahlén skymtas Koch

Holländske ambassadören talade sig varm för biblioteken och läste själv böcker på alla möjliga språk. Ingenting verkade omöjligt. Själv påstod jag i somras att jag skulle läsa Kochs bok Middagen på holländska. Fick för mig att det inte skulle vara så svårt om man kan läsa på tyska, engelska, danska och norska, men jag klarade inte av en enda sida. Hann inte ens tänka på att fixa ordbok, förståelsen fanns inte inom räckhåll om man säger så.
Middagen på holländska
Middagen behandlar ett moraliskt dilemma, och utspelas på en flott restaurang där två vuxna bröder med fruar stämt träff för att äta, men också för att prata om ett problem i familjen. En katastrof snarast. Den ene brodern är en kändis och väntas bli landets näste premiärminister, så deras närvaro går ingen förbi. Det går rätt snabbt att läsa den här smarta och intressanta boken, känns lite som ett kammarspel, en aning kväljande. Jag associerar bland annat till A clockwork orange som skrämde slag på mig när jag var ung (filmen, inte boken).

När det handlar om Holland måste jag bara länka till en gammal favoritgrupp, Focus. Holländsk progressiv rock när den var som bäst dvs i början av 70-talet. Kolla in vem som presenterar dem i första videon! På Spotify låter det här underbart men då går man ju miste både om Gladys och tidsandan.

(Vid den här tiden lyssnade jag mycket på en annan holländsk grupp, Ekseption, men de kan jag bara inte återuppliva. Focus gillar jag fortfarande.)

söndag 18 november 2012

Mitt drömlag till Så mycket bättre

Nina Ramsby
Jocke Berg
Freddie Wadling
Robyn
Titiyo
Peter Lemarc
Som ovan ser alltså min drömuppställning ut nu. Ifall jag kunde vrida tiden tillbaka skulle mitt första drömlag haft med nedanstående artister.
Monica Zetterlund
Ted Gärdestad. Självklart!

Cornelis Vreeswijk
I första säsongen deltog Lasse Berghagen, Lill-Babs, Petter, Thomas Di Leva, September och Christer Sandelin. Petters musik gillade jag väldigt mycket redan innan programserien, men då upptäckte jag även Petra Marklund på riktigt. (Hennes version av Mikrofonkåt var absolut magnifik. Fortfarande den bästa som kommit ur det här programmet.) De andra artisterna här lyssnar jag aldrig på.


Andra säsongen hade Eva Dahlgren, E-Type, Laleh, Tomas Ledin, Lena Philipsson, Timbuktu och Mikael Wiehe med. Skral utdelning för min del, gillar egentligen bara Timbuktu (och Laleh till viss del).

Tredje säsongen innehåller alltså Olle Ljungström, Darin, Miss Li, Maja Ivarsson, Magnus Uggla, Pugh Rogefeldt och Sylvia Wrethammar. Älskar Olle Ljungström, min största svenska idol! Och så tycker jag väldigt mycket om Pugh och Darin.

Har ni som läser min blogg några egna drömlag? Kommentera gärna nedan.

lördag 17 november 2012

Årets julklappsbok är här!

Thinking, fast and slow (Tänka, snabbt och långsamt) är boken som säljer bättre än alla andra i våra (Pocket Shops) butiker i Helsingfors, Berlin och Frankfurt. Här i Sverige säljer fortfarande Fifty shades of grey bättre, med Daniel Kahnemans bok hack i häl. 

1) Alla som har med andra människor att göra bör läsa den här boken och 2) då kommer världen att bli en bättre plats för oss alla. Så har jag hört den beskrivas och då förstår ni varför jag inte kan lägga den ifrån mig. Jag fotar av baksidan också så kan ni själva läsa lovorden.
Och eftersom det blev lite suddigt länkar jag till ett mycket bra blogginlägg. Kahneman själv tipsar helst om Den svarta svanen av Nassim NicholasTaleb, även den en storsäljare i engelsk pocket. Finns inbunden på svenska. 
Avslutar med en yr och skön vals av Monica Zetterlund. 


fredag 16 november 2012

Ny karriär?

Idag blev jag tillfrågad om jag vill vara regiassistent (ja, jag var tvungen att googla) för en pjäs i sommar. Rätt oväntat. Det lutar åt att jag tackar ja. Min största merit är nog att jag varit påklädare på Operan - eller kanske att jag var teaterombudsperson i gymnasiet? Går det bara att kombinera med ett heltidsarbete och att offra en del semesterdagar så blir det perfekt.
En sak till. Min frisör, som också är hårdrocktrummis, har flera gånger frågat om jag inte kan sjunga i hans band. Finns dessvärre inget som tyder på det, fast tanken ligger och gnager.





tisdag 13 november 2012

Gavin Extence, Kurt Vonnegut, Joseph Heller, John Irving och Schuberts nionde

Just nu gillar jag den unga huvudpersonen i The Universe vs. Alex Woods av Gavin Extence. Alex bor med sin clairvoyanta mor och en katt som han betraktar som sin syster. När han får en bit av en meteor i huvudet börjar han få epileptiska anfall. Han är (eller blir) en totalt oförställd människa och får en osannolik vän i den tjurige vietnamnveteranen Mr Peterson, en änkling med en blandrashund döpt till Kurt efter Vonnegut.
Kurt Vonnegut. Stor idol för mig!
Det är evigheter sedan jag första gången läste en bok av Kurt Vonnegut, men jag blev närmast besatt. Det blir även Alex som vill starta en bokklubb som enbart ska läsa Kurt Vonnegut-böcker. Vill inte avslöja mer av själva handlingen utan nöjer mig med att räkna upp några av de fantastiska böcker som nämns i boken: Philip Pullmans The dark materials, Joseph Hellers Moment 22, Ken Keseys Gökboet och Bön för Owen Meany som jag tycker är John Irvings allra finaste bok. Läs den!
En utrangerad och älskad biblioteksbok med typiskt omslag
Och så lyssnar de på Schuberts nionde symfoni. Underbart! Det finns så många anledningar att tycka om The Universe vs. Alex Woods och ju mer påläst man är på ovanstående böcker desto roligare blir läsningen.
Har skrivit lite om Gavin Extence förut. Trevlig kille! Han var visst jättebra på schack och fick åka på turné till Ryssland där han dock endast vann en match.

söndag 11 november 2012

Hökens vernissage, Sara Key, Sari Palmroth och Barbara Hendricks

På väg till en parapetowka (inflyttningsfest) på Kungsholmen igår stannade jag till på Hökens vernissage i Gamla stan. Det var proppfullt av konstnärer, skådespelare och diversearbetare. Tomas Amede filmade Höken för en dokumentärfilm.


Höken

Bibi som sig själv och som tavla
Sara Key irl och på väggen
Sari Palmroth
I somras var jag på releasefesten för Barbara Hendricks självbiografi och fick för mig att Höken nog skulle bli inspirerad, inte bara av hennes musik utan av hennes liv. Min egen största Hendricks-upplevelse var när hon sjöng Deborahs themePolar Music Prize 2010 (som en hyllning till Ennio Morricone). Plötsligt rann tårarna. Hittar inte just den på youtube, men eftersom det nyss varit allhelgona passar ju en dödsmässa bra så här kommer Pie Jesu ur Faurés requiem.


måndag 5 november 2012

Tituleringssjuka i svenska deckare och du-reformen

Varför tror svenska deckarförfattare att poliserna niar? Att de säger fru Karlsson, doktor Westerlund osv? Hörde det nyss i tv-filmatiseringen av Arne Dahls i övrigt välgjorda Upp till toppen av berget. Det är väldigt vanligt just i deckare och jag fattar ingenting.
Hej på dej! 
Ingen i min ålder niar. Det är något som unga telefonsäljare, butiksanställda och restauranganställda lagt sig till med. De fattar säkert inte vad niandet innebär, att man då ska identifiera vem som står högst i rang eftersom det är hen som ska lägga bort titlarna. Varför skulle någon vilja ha tillbaka ett så krångligt och odemokratiskt sätt att umgås?



söndag 4 november 2012

Olle Ljungström höll i Patti Smiths fot, jag höll i Johnny Thunders knä

Olle Ljungström berättar i Jag är både listig och stark om när han stod längst fram på en Patti Smith-konsert och lade handen på hennes fot. "Min tanke var egentligen bara att klappa den lite, visa att 'du är så bra', men sedan kändes det fel att ta bort handen, så jag stod och höll i hennes fot. Hon gjorde inget för att ta bort den. Vi stod så i kanske två eller tre minuter. Hon log mot mig."
Jag och min kompis Martin trängde oss längst fram på en Johnny Thunders-konsert i Lund 1983-84 och det här var en tid då man aldrig visste om Thunders ens skulle dyka upp på aviserade konserter. Han stoppades ofta direkt på svenska flygplatser och skickades tillbaka. Den här kvällen var han i kanonform, ville aldrig sluta spela, vi ville aldrig sluta lyssna. Martin och jag blev kanske emotionella, ville visa vår uppskattning och tog tag i varsitt knä som stack fram genom trasiga jeans. Han reagerade som Patti Smith, dvs inte alls, så vi släppte inte taget.
Martin och jag på frigörelseveckan 1987 (troligen)
Några år senare stöter jag ihop med Thunders i sällskap av Ulla Jones (tidigare gift med Quincy Jones) när jag är på väg ut från Café Opera och de är på väg in. Thunders pekar på mig och säger -She's a real yuppie, isn't she, till Ulla. Otroligt förnedrande, fattar fortfarande inte vad han menade.

Boktips: Just kids av Patti Smith handlar inte bara om punkscenen i New York utan om hennes vän, fotografen Robert Mapplethorpe. Ifall du inte är rädd för att höra om hennes sämre sidor rekommenderar jag Please kill me. The uncensored oral history of punk av Legs McNeil och Gillian Anderson.

lördag 27 oktober 2012

Pugh Rogefeldts bästa låtar enligt mig





När Pugh hängde torshammare runt halsen var jag inte med längre och inte återkom jag när han joinade Grymlings. Men han gjorde nog många bra låtar under 70-talet för att vara en av mina idoler. 

torsdag 25 oktober 2012

Jag gillar hen + lite om tokvänstern på 70-talet

Hen är ett mycket användbart ord som jag använder av tre anledningar: 1) om könet inte är känt eller 2) om könet inte spelar någon roll, dvs istället för henne eller honom, och 3) för de som inte identifierar sig som hon eller han (exempelvis vissa queer- och transpersoner eller könsbytare) som själva väljer att benämna sig hen.

Det finns många som är jätteupprörda över det här, varför fattar jag verkligen inte. Solsidan vulgariserade tyvärr hen-debatten genom dagisepisoden där han bytts ut mot hen i Sockerbagarsången. Det fick mig att minnas tokvänstern på 70-talet. Gud förbjude att hen kidnappas av ett antal virrpannor!
Härliga typer från filmen Tillsammans
En sak till. Har sett att ordet en istället för man även börjat användas. Exempelvis "hur kan en hitta bra nyord " istället för "hur kan man hitta bra nyord". Det skär lite i ögonen än så länge men jag tror att det är en vanesak och sympatiserar helt med tanken att avmaskulinisera språket där det omotiverat förekommer. Ifall omotiverade feminiseringar förekommer bör de också ersättas, ingen diskriminering åt något håll. Språket lever och utvecklas, detta handlar inte om att avköna någon, ingen dramatik alltså kring vare sig hen eller en.

Har tre långsökta men bra boktips: I tystnaden begravd av Tove AlsterdalDen röda vargen av Liza Marklund och Mannen från Albanien av Magnus Montelius. Ett äldre, men mindre långsökt boktips är Egalias döttrar av Gerd Brantenberg.

tisdag 23 oktober 2012

Kära Olle Ljungström

Jag hittade dig inte på riktigt förrän efter Reeperbahn, men dina två första soloplattor föll jag pladask för.
När jag jobbade som påklädare på Operan lyssnade jag på Världens räddaste man och inget annat i flera månader i freestylen. Ville sprida Olle till alla så jag satte lurarna på en av operakoristerna när jag kom till logen men han slet dem av sig och nästan skrek, som i chock. Då förstod jag att Olle passar inte alla.

Eller hör här, den finaste far-sång jag vet:
Just nu förbereder jag mig inför årets Så mycket bättre genom att läsa boken om Olle.
Vi är så lika Olle och jag, nästan lika som bär. Här ett citat ur boken: "Jag kan vakna som lantgreve och gå och lägga mig som fullblodshippie. Däremellan har jag bara varit en engagerad tv-tittare. Dagen efter kan jag vara en pretentiös poet som är i sin orangea period, och jag överväger att bli vegetarian men deserterar på grund av att jag blir sugen på hjortkött när jag ser hjortbeståndet på andra sidan vägen."
Gå aldrig din väg är min allra största Olle-favorit. 
Du och jag, Olle.

Om du också är ett Olle Ljungström-fan så gillar du kanske Lars Lerin. En skörhet i bådas uttryck får mig att förknippa dem med varandra. Lerin är inte bara Nordens främste akvarellist, han har orden med sig. Hans sommarprat var alldeles enastående. Årets bästa - fråga vem som helst! 

Jag skulle ha intervjuat Lars Lerin för Reporter (föregångaren till QX) strax efter min intervju med Jonas Gardell 1986. Tyvärr blev det inte av men jag fick tidigt upp ögonen för Lerin. Själv var jag fattig som en kyrkråtta men försökte (dessvärre förgäves) få mina föräldrar att köpa konst av honom, innan han blev för dyr. 


måndag 22 oktober 2012

Min podcastpremiär handlar om egenutgivning

I tredje avsnittet av Printz publishings podcast Horunge är jag med och pratar egenutgivning. Jättekul! Vet inte vad podcast är, men det spelar ingen roll. Det är som radio kan man säga. Jag är den mest tystlåtna men så hade jag också munnen full av halstabletter hela tiden på grund av svår hosta.

Egenutgivning är ett ämne jag även hade åsikter om i Aftonbladets bilaga, c/o Hanna & Amanda, om den ursprungligen egenutgivna Femtio nyanser av honom av E.L. James. Redan i rubriken finns ett uttryck jag protesterade mot under intervjun, nämligen mammaporr. Det låter snuskigt ju! Varför skulle en kvinna som har barn mer tillhöra målgruppen än en som inte har barn? Nåja, förstår att man måste spetsa till det i marknadsföringen även om jag inte tycker just det här blev bra.
Jag växer som en svamp ur E.L. James huvud
I artikeln ovan kritiserar jag kvaliteten på vissa egenutgivna böcker. Anlita redaktör om du inte ger ut boken via befintligt förlag är mitt tips. Sen glider jag in på jämställdheten som jag upplever har utsatts för en backlash under senare år. Romance är nog en genre i tiden. Kanske är den inte så könsstereotyp som jag inbillar mig? Det återstår att se.


söndag 21 oktober 2012

Isabella Lundgrens releasefest på Teater Lederman

Från framträdande i Nyhetsmorgon 21 oktober
I morse var Isabella Lundgren med i Nyhetsmorgon på tv4 och det fick mig att tänka på releasefesten för hennes första platta för en månad sedan. Teater Lederman var fullsatt av en andäktigt lyssnande publik, många jazzkonnässörer var förstås på plats. Jag är en rätt usel fotograf men tog ändå ett par bilder från tillfället ifråga. 
Jesse Lindgren, Peter Asplund, Klas Lindquist och  Isabella på Teater Lederman
Utanför bild är pianisten Krister Lundqvist som också är mycket bra på mellansnack, vilket han bevisade under en konsert i Östra Ämterviks kyrka i somras. För konsertschema rekommenderar jag att man håller koll på hemsidan.