fredag 14 september 2012

Den tändande gnistan och vår allt ljusare stjärnhimmel

DN skrev häromdagen om den nästan osannolika succén med Femtio nyanser av honom, om hur alla plötsligt vill läsa samma bok. För er som intresserar er för fenomenet när alla drar åt samma håll vill jag tipsa om Den tändande gnistan (The tipping point) av Malcolm Gladwell. Få faktaböcker har påverkat mig så (jag bytte till och med ut personer i min närhet som jag identifierade som energitjuvar). Boken handlar mest om hur och varför en viss idé eller produkt får fäste och blir en succé och varför andra inte blir det. Hur intressant som helst!

Koltrasten som trodde att den var en ambulans av Anders Mildner får mig uppmärksam på ljud och tystnad. Hur naturlandskapet förändrats kan man se, men det är betydligt svårare att få grepp om hur ljudet vi utsätts för förändrats. Själv har jag lite lättvindigt trott att vår miljö blivit mer högljudd och får en aha-upplevelse av beskrivningen av hur ett häst-och-vagn-ekipage lät, hur smeder och kopparslagare bankade på, hur djuren väsnades - inte minst under slakten förstås och den pågick i närmiljön. Så förfärligt!

Plötsligt tycker jag att det mesta handlar om ljud, jag har fått upp ögonen för ljud påverkar oss. Själv irriteras jag mer av ljudet från en lekplats än från en väg. Är jag då extremt ogenerös? Troligen inte. De flesta verkar fungera så och anledningen kan (enligt en artikel jag läst) vara att ljuden från barn får oss att tro att vi måste agera, att de kanske behöver vår hjälp?


När jag läser om ljudmattan som breder ut sig över oss tänker jag på städernas ljus, det som nu är så utbrett och starkt att inga europeer ser stjärnhimlen som den egentligen är, dvs de som inte bor i Värmland och norrut, i glesbygden alltså. (Jag har sett en karta på ljuspollutionens utbredning, kanske i DN, men kunde inte hitta den nu.) Stjärnorna i glesbygden lyser så fantastiskt starkt mot en svart himmel, intrycket är alldeles överväldigande! Jag känner säkert många som aldrig sett himlen som den faktiskt ser ut och det känns så sorgligt.


När en stor stad i Sydamerika blev strömlös för några år sedan ringdes larmcentralen ner av ängsliga invånare som trodde att de var utsatta för en attack från rymden. I själva verket såg de stjärnorna på himlen, kanske för första gången.


2 kommentarer:

  1. Bra iakttagelser. Själv är jag ofta ute och lyssnar på tystnaden, oftast nära en vargfamilj så då och då bryter tystnaden och ylar för fullt. Du kan lyssna på några av mina inspelningar av vargar här: http://www.wildsweden.com/about/wildlife-sounds/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Marcus! Det är helt magnifikt att vara ute på natten på landsbygden. Hos mig kan det vara timmar utan ljud av mänsklig aktivitet, bara enstaka djur som hörs. Att lyssna på vargar måste ge någon sorts urtidskänsla inbillar jag mig, skrämmande och häftigt samtidigt.

      Radera