Michael Jackson, Ted Gärdestad och förnekelsen

Musik är lika viktigt som litteratur för mig och en av mina största idoler är Michael Jackson. Beundrar honom gränslöst och önskar så att han hade fått ett lyckligare liv. Här gnistrar han på alla sätt och vis!

Ingen idé att rada upp en massa hit-låtar här men den bortglömda You rock my world måste lyftas fram (från Invincible, som skulle bli hans sista soloplatta). Så sjukt bra och ändå hände i-n-g-e-n-t-i-n-g! Hur kunde den inte bli megastor? Spelas på hög volym! (Innehåller spår av Marlon Brando.)

Och så Ted Gärdestad. Jag var 12 när han slog igenom som 15-åring. Omedelbar kärlek! Har ett kort på oss när han skriver autograf åt mig. Vi lutar oss lite mot varandra, har nästan samma hårfärg. Lika som bär kan man säga.

Jag övergav både Michael och Ted. Michael under hela hans enorma solokarriär eftersom hans musikstil inte passade min image. Var alltså aldrig på någon konsert, köpte aldrig någon LP-skiva. 

Och när Ted skulle turnera med Harpo bestämde jag mig för att det fick vara nog och sen återfann jag inte honom förrän de sista åren av hans liv, då han också skrev ett par av sina bästa låtar. 

Amatörpsykologiskt sett skulle det kunna vara för att jag förnekade dem under så många år som jag nu försvarar dem till varje pris.