Boktips till alla fruktkakor som ska på Stockholm Pride

Vanligtvis ogillar jag att dela in tips i manligt/kvinnligt men här behövs det åtminstone delvis. Börjar med tjejerna:

Stål av Silvia Avallone handlar om 13-åriga Anna och Francesca som drar till sig allas blickar men som kanske föredrar varandras sällskap. De lever i det kvinnofientliga Berlusconi-landet där kvinnors status hänger ihop med deras eventuella skönhet och båda drömmer om ett annat liv. Mycket välskriven och ofta obehaglig.

Route 66 går till Trollhättan av Bodil Sjöström. Lena och hennes fru Maggan bilar runt i USA och träffar många intressanta människor, men ansvaret för en förälder som fått Alzheimers påverkar dem mycket. Bra bok!

Det dolda rummet av Louise Welsh är en smart, annorlunda och egensinnig roman som nog kan tilltala båda könen. Utspelas i Skottland men får mig att tänka på både Sarah Waters och Dickens. Minns ärligt talat inte om det finns något riktigt gaymotiv i den, men den är så bra att jag måste ta med den ändå. Kan bli svår att få tag i, men testa bibliotek eller antikvariat.

Luder av Helen Walsh är mycket snuskig, mycket smart, ibland rentav genialisk. Passar verkligen inte alla, varning utfärdas! :) Förresten kan den också bli svår att få tag i.


Rupert Everett är nog mest känd som smörfager skådespelare men jag tycker att han borde lägga mer energi på att skriva böcker istället, för det gör han väldigt bra! Red carpets and other banana skins är nämligen en välformulerad, rolig och skvallrig berättelse om hans liv i rampljuset. Everett är en totalt ohämmad överklassyngling i medelåldern med en fantastisk förmåga att befinna sig i världshändelsernas centrum vid flera tillfällen. För hans del har det ändå mest handlat om party, party och han älskar att hänga med sin stora idol Madonna och andra kändisar. (Han skulle passa perfekt som Lucifer Box i en eventuell filmatisering av Mark Gattis böcker.)

Rikard Wolffs självbiografi Rikitikitavi, med undertiteln Ett folkhem, är så bra. Spring och köp! Det har känts som en lyx att få läsa om Rikard Wolffs liv, om uppväxten, ångestattackerna, beskrivningarna av föräldrarna och de fina microporträtt av exempelvis Mona Sahlin och Viveka Sehldahl. Han är kritisk mot Dramaten men hyllar Colin Nutley och Helena Bergström. Ger intryck av att ha varit fullständigt ärlig och uppriktig.
Den inbundna boken jag fotat är fantastiskt snygg i soft touch-omslag (känns lite oljigt, nästan som en blandning av gummi och sammet), med rödkantade sidor och en cd finns bifogad. Men även pocketutgåvan som finns ute nu är snygg ifall du har andra prioriterade utgifter under Priden.

Ett par ganska tunna men väldigt bra böcker om killpar är Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats av Eli Levén och Isak & Billy av Kristoffer Folkhammar. De är sinsemellan väldigt olika men båda är mycket bra.

Slutligen länkar jag till mitt blogginlägg inför Stockholm Pride 2011 där jag tipsade om 18 pocketböcker och så får ni några alternativ till schlagermusiken som brukar dominera Priden. Gammeldisco!

Oh, I could have danced all night ... men nu får det räcka för den här gången.

Att jag är dålig på Song Pop är inte mitt fel

Testar Song Pop och är jättedålig på Today's hits - fast det är inte mitt fel. Det är "musikens" fel. Den har blivit alltmer likriktad och slätstruken de senaste 20 åren enligt en artikel i DN. Lyssnar rätt mycket på ny musik men har ofta svårt att skilja den ena artisten/låten från den andra, och det gäller speciellt hip hop och R'n'B som jag är mycket förtjust i. Om man ser tiden som ett filter kanske det bli lättare ju längre avstånd till låtarna man får, dvs då slagget rensas bort och de bestående (bästa?) fortfarande spelas?   

Fredrik Strages krönika Eurodisco (sid 355 i Strage text) innehåller följande ögonöppnare: "Att den dummaste och mest kommersiella popmusiken ofta är den som låter bäst efter ett decennium, medan den experimentella och alternativa blivit patetisk, är irriterande men sant." Det är så bra att jag var tvungen att fetstila. Även om jag fortfarande inte gillar just eurodisco så försökte jag förr sky hitlåtarna för att istället lyssna på så alternativ och knepig musik som möjligt. Nu inser jag att en Mr Music-cd ofta är bättre än mina egna blandband.

Ta 1983. När flertalet lyssnade på Madonnas Holiday och Michael Jacksons Billy Jean föredrog jag till exempel Fish roar eller Bettys worry or the slab av Hunters & Collectors. Konstigt nog hittar jag ingen video på Youtube så jag lägger upp en på Sway från samma album istället.

Inget tyder på att jag nuförtiden är bättre på att hitta musiken som överlever, men en stor förändring är iallafall att jag alltmer uppskattar enkelhet, gäller både i musik och litteratur. Det (skenbart) enkla är det sköna. Kanske de som åstadkommer det allra bästa startar med en ohanterlig massa och skalar och skalar tills bara det mest väsentliga finns kvar?

Beatles avfärdade jag förstås som mesar och när de till slut officiellt slutade som grupp blev jag mest förvånad för de kändes så passé som några kunde bli, i min värld hade de upphört att existera för länge sedan.

Michael Jackson, Ted Gärdestad och förnekelsen

Musik är lika viktigt som litteratur för mig och en av mina största idoler är Michael Jackson. Beundrar honom gränslöst och önskar så att han hade fått ett lyckligare liv. Här gnistrar han på alla sätt och vis!

Ingen idé att rada upp en massa hit-låtar här men den bortglömda You rock my world måste lyftas fram (från Invincible, som skulle bli hans sista soloplatta). Så sjukt bra och ändå hände i-n-g-e-n-t-i-n-g! Hur kunde den inte bli megastor? Spelas på hög volym! (Innehåller spår av Marlon Brando.)

Och så Ted Gärdestad. Jag var 12 när han slog igenom som 15-åring. Omedelbar kärlek! Har ett kort på oss när han skriver autograf åt mig. Vi lutar oss lite mot varandra, har nästan samma hårfärg. Lika som bär kan man säga.

Jag övergav både Michael och Ted. Michael under hela hans enorma solokarriär eftersom hans musikstil inte passade min image. Var alltså aldrig på någon konsert, köpte aldrig någon LP-skiva. 

Och när Ted skulle turnera med Harpo bestämde jag mig för att det fick vara nog och sen återfann jag inte honom förrän de sista åren av hans liv, då han också skrev ett par av sina bästa låtar. 

Amatörpsykologiskt sett skulle det kunna vara för att jag förnekade dem under så många år som jag nu försvarar dem till varje pris.