Att jag är dålig på Song Pop är inte mitt fel

Testar Song Pop och är jättedålig på Today's hits - fast det är inte mitt fel. Det är "musikens" fel. Den har blivit alltmer likriktad och slätstruken de senaste 20 åren enligt en artikel i DN. Lyssnar rätt mycket på ny musik men har ofta svårt att skilja den ena artisten/låten från den andra, och det gäller speciellt hip hop och R'n'B som jag är mycket förtjust i. Om man ser tiden som ett filter kanske det bli lättare ju längre avstånd till låtarna man får, dvs då slagget rensas bort och de bestående (bästa?) fortfarande spelas?   

Fredrik Strages krönika Eurodisco (sid 355 i Strage text) innehåller följande ögonöppnare: "Att den dummaste och mest kommersiella popmusiken ofta är den som låter bäst efter ett decennium, medan den experimentella och alternativa blivit patetisk, är irriterande men sant." Det är så bra att jag var tvungen att fetstila. Även om jag fortfarande inte gillar just eurodisco så försökte jag förr sky hitlåtarna för att istället lyssna på så alternativ och knepig musik som möjligt. Nu inser jag att en Mr Music-cd ofta är bättre än mina egna blandband.

Ta 1983. När flertalet lyssnade på Madonnas Holiday och Michael Jacksons Billy Jean föredrog jag till exempel Fish roar eller Bettys worry or the slab av Hunters & Collectors. Konstigt nog hittar jag ingen video på Youtube så jag lägger upp en på Sway från samma album istället.

Inget tyder på att jag nuförtiden är bättre på att hitta musiken som överlever, men en stor förändring är iallafall att jag alltmer uppskattar enkelhet, gäller både i musik och litteratur. Det (skenbart) enkla är det sköna. Kanske de som åstadkommer det allra bästa startar med en ohanterlig massa och skalar och skalar tills bara det mest väsentliga finns kvar?

Beatles avfärdade jag förstås som mesar och när de till slut officiellt slutade som grupp blev jag mest förvånad för de kändes så passé som några kunde bli, i min värld hade de upphört att existera för länge sedan.