Blur, Västerbottenost, Robbie Williams och en missuppfattning

Alex James i Blur älskar ost. När han nyligen var i Sverige frågade han tv-reportern vad osten med små hål hette, den som man skär med osthyvel? Jag hade också chansat på Västerbotten, fast signalementet stämmer ju på i stort sett alla svenska hårdostar. Men Västerbotten var det förstås, kronan bland hårdostar. De få gånger jag hittar de stora runda, där man slipper skalken, slår jag till. Det blir dyrt, men är tydligen oundvikligt för jag köper varje gång jag ser den. Här har jag skurit loss stora bitar redan. Fatta hur mycket bättre det här är, ingen skalk alls.

Jag har inte läst A bit of a Blur, bara hört att den är väldigt bra och att den passar även om man inte är specialintresserad av Blur. En jag däremot läst och vill rekommendera till så många som möjligt är Feel. Robby Williams av Chris Heath. Den har utsetts till den tredje bästa musikbiografin genom tiderna (etta kom den supergrabbiga Hellfire av Nick Tosche, men den gillade jag inte speciellt mycket). Feel däremot var så bra att jag ett tag trodde att jag var ett riktigt fan av Robby Williams musik. Det var jag inte. Gillar dock hans utstrålning och artisteri.

När han var med i Take That trodde jag faktiskt att han var lätt utvecklingsstörd. Det var något med den indolenta blicken och så tyckte jag mig ana en tjock tunga. Tänkte att det var så fint att han ändå kunde vara med, att det går framåt, att det självklart inte ska vara ett hinder och det fina är ju att det inte behöver vara ett hinder (Glada Huddik-teatern är ju ett storartat exempel).
Nu tycker jag ofta han har varit mycket elegant, vill gärna se honom, är inte lika noga med att höra honom, men min inställning är klart positiv. James Bond-snygg är han!