Kvastfeningar, dinosauriejägare och missionärer

Nu har jag släpat undan en bokhylla som stått framför en annan bokhylla i ett par år. Där fanns förstås en massa böcker jag inte sett på länge, bland annat ett gäng populärvetenskapliga favoriter, t ex:

Tidernas fisk. Jakten på kvastfeningen av Samantha Weinberg. Story: Sydafrika 1938, ung museiintendent inser att hon stött på mycket ovanlig fisk. Gör sitt yttersta för att hitta nog stor frysbox att förvara den i men misslyckas, endast skinnet och benen kan bevaras. Hennes misstankar att det är en kvastfening, som ansetts utdöd sedan miljoner år, bekräftas dock av en fiskforskare som tillsammans med sin unga fru viger sitt liv åt en manisk jakt på fler kvastfeningar. Underbart! Jag minns inte längre varför museiintendenten föll ifrån men det känns så hoppingivande att det oftast finns en ny och lika besatt människa redo att ta vid.

Även i Dinosauriejägarna av Deborah Cadbury var det en ung kvinna som fyndade, i det här fallet dinosaurieben år 1821 i södra England. Både spännande och intressant om tidiga fynd och olika slutledningar. Skapade Gud världen? Stor rivalitet uppstod mellan olika forskare, intressant är att den rivaliteten inte alltid var negativ.

Mot Afrikas hjärta av Martin Dugard handlade om Stanley och "Doktor Livingstone, I presume" och var spännande som den värsta äventyrsroman. Det var en sån bok jag pratade om i månader och ändå minns jag inte mer än just den känslan längre. Rekommenderar den alltså varmt!

Hertig Larson. Äventyrare, missionär, upptäckare av Axel Odelberg. Också den en riktig äventyrsberättelse om  torparsonen från Västmanland som drar iväg till bland annat till Mongoliet och missionerar och som agerar fredsmäklare i kriget mot Kina. Mongolerna var ett mycket  intressant folk.

Och så den här fina kaffebordsboken jag ännu inte läst, så som det ofta blir för mig och böcker i det här stora formatet. Men jag tror att den innehåller allt! Tutti! Nu måste jag lägga den på kaffebordet så att jag faktiskt kommer mig för att läsa igenom den. Gillar verkligen omslagsfotot som föreställer Fridtjof Nansen och hans besättning är 1896. Först tyckte jag det var konstigt att de har simmarglasögon på sig, men föreställer mig nu att det är speciella antisnöblindglasögon.